Tillbaka på banan
Det har varit enormt mycket här hemma sista tiden, men nu så är jag tillbaka på banan igen! Maken flyttar ner till Stockholm nu i helgen och jag kommer när skolterminen är över. Det blir jobbigt att vara ifrån varandra så mycket, även om vi kommer att träffas under helgerna. Men det är som sagt bara en månad.
Och nu när jag äntligen har lite tid igen så ska jag försöka skriva lite mer aktivt i bloggen! :)
Jaså hade jag en blogg?
Det är lätt att glömma bort bloggen när man har så mycket annat att tänka på..Förlåt! ;-) Snart är det december och då börjar Pontus sitt nya jobb i Stockholm. Nycklarna till huset vi köpt får vi i januari så i december får Pontus låna en lägenhet av en kompis som är bortrest. Tyvärr kan jag inte följa med honom redan i december utan jag måste jobba terminen ut. Riktigt tråkigt att behöva vara ifrån honom så länge! Visserligen kommer vi träffas under helgerna, men det är ändå alldeles för sällan. Men vi får försöka stå ut under december och tänka på att vi får vara tillsammans sedan! :)
RUL rapport...
Idag var det ju äntligen dags för rul :-) jag var så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen precis innan det var dags! Men jag hade inte behövt oroa mig, allt var bra med vår lilla älskling! Har fått torka lyckotårarna hela dagen. ;-)
Dessvärre såg vi inte så mycket som vi hade hoppats på, men vi såg i alla fall bebisen suga på tummen och att Liam troligtvis får en lillebror. :) Det blir skoj med en till kille, även om det blir lite mer att förbereda sig på rent mentalt.
Blev även flyttad från mitt tidigare BF datum 12/4 till 8/4 så det är ju 4 dagar åt rätt håll. Men som bekant kommer ju han ju när han själv vill...
RUL
Vi har tagit det ganska lugnt idag och ägnat många tankar åt Liam. Det är många som undrar hur man egentligen firar ett barn som inte finns med en längre. För vår del handlar det inte om att fira på samma sätt, för det går ju inte. Dock äter vi t.ex. lite godare mat, fikar lite, tänker på vår lillkille etc. Önskar att vi kunde ha hälsat på honom vid graven idag, men vi bor ju för långt ifrån... Nästa år blir det andra bullar dock, då kommer vi ju bo så nära att vi kan hälsa på varje dag om vi skulle vilja!
Och imorgon är det äntligen dags för RUL! Det vill säga rutin ultraljud, för er som inte vet vad det betyder. :-) Har längtat så otroligt efter att få se vår lilla älskling. Förhoppningsvis är allt bra, men jag (vi) är ändå riktigt nervösa! Så håll gärna en tumme för oss imorgon runt 9 tiden! :-)
Grattis Liam
Idag är det sex år sedan vår älskling föddes. Sex år! Älskade unge vad vi saknar dig! Vi vet inte hur du hade varit som person nu, hur du sett ut, vad du hade gillat att göra, vad du hade önskat dig i födelsedagspresent, men trots det tänker vi fira. Vi firar att vi trots allt blev föräldrar till dig Liam, även om du lämnade oss alldeles för snabbt.
Lilla busunge! Grattis på födelsedagen Liam!
6 år imorgon
Imorgon är det sex år sedan vi blev föräldrar till världens härligaste lilla kille. Jag minns dagen som det vore igår! Tänk att du redan skulle ha varit 6 år Liam. Vart tar tiden vägen? Finaste lilla Liam, vi saknar dig!
Svar till My
Fick en fråga av My, som jag har fått ett par gånger förut också så jag tänkte passa på att svara på den.
"My om Mycket den här veckan:
Vilken fin blogg du har! Får jag lov att lägga den bland mina favoriter? alltså som länk?? Får jag fråga dig en sak, jag förstår att det är en mysko fråga och bortse helt från den om du tycker att den är för påflugen.... Men jag som mamma undrar ibland, om ens barn skulle bli bragd om livet? hur i hela friden gör man för att själv inte ta livet av den personen?? alltså jag förstår att en död berättigar inte en annan, men ändå... ens barn."
Det är ingen lätt fråga att svara på. Men jag säger som jag brukar; att ta livet av honom vore nästan för snällt och för enkelt. Visst har jag tänkt tanken och blivit så förbannad och ledsen att jag bara vill hämnas. Men egentligen, är det inte mer plågsamt för honom att varje dag bli påmind om att han är anledningen till ett barns död? Jag skulle inte stå ut med vetskapen om att jag, medvetet eller omedvetet, vad anledningen till ett barns död. Och även om jag hade haft ihjäl honom så hade det förmodligen varit en kortvarig frid. Att hämnas förbättrar hur man mår just för stunden, men i det långa loppet mår man bara sämre av det.
Att man funderar på att göra det är nog rätt vanligt. Det är en del i processen att försöka acceptera vad som hänt. Men det är en helt annan sak att verkligen göra det. Jag säger som Emerich Roth, jag väljer kärleken framför hatet.
(och My, du får absolut lägga bloggen bland dina favoriter om du vill det!)
Mycket den här veckan
Den här veckan kommer vi verkligen att ha fullt upp. För det första ska det ordnas med begravning och allt som hör dit. Dock är ju jag inte speciellt inblandad i det utan Pontus, men det tar mycket energi av honom. Och på torsdag är det 11 november, Liams födelsedag. Hur kan tiden ha gått så fort? Han skulle ha fyllt 6 år. Hur det går ihop vet jag inte riktigt, själv är jag ju inte en dag över 20. ;) Älskade lilla skitunge!
Och på fredag är det dagens för RUL. Vi ska få se får lilla filur som lever rövare i magen! Håller tummar och tår för att allt ser bra ut då och att vi förhoppningsvis får veta om det är en lillasyster eller lillebror. :-) Och på söndag är det ju fars dag.
Phu, jag är redan trött av den här veckan, och den har knappt börjat än...
Upp som en sol, ned som en pannkaka..
Sorg. Vad är det för något egentligen? Hur definierar man sorg? Är sorgen statisk, eller går det upp och ned? Upp som en sol och ned som en pannkaka?
Jag skulle nog vilja påstå att sorg är vad man gör det till. Och självklart är sorgen inte alltid likadan utan förändras under tidens gång. Våran sorg och saknad av Liam är enorm, men den är inte likadan som den var för fyra år sedan. Sorgen efter Ragnar, Pontus pappa, är inte heller likadan som den var den natten han lämnade oss. Vissa stunder är bra, andra är ett rent helvete. Efter ett tag planar sorgen ut och blir mer jämn, och det är där vi är nu i sorgen av Liam. Men det kommer dröja innan sorgen och saknaden av Ragnar kommer till samma nivå.
Det är svårt att förstå att han faktiskt är borta. Vi vet att han är död, men det är svårt att förstå och acceptera att man aldrig mer kan prata med honom, träffa honom, komma hem till honom, att han aldrig får träffa lilla filuren. Vi får kämpa på tillsammans i hopp om att det än dag blir lättare att förstå och acceptera.
Men samtidigt vet vi ju att det inte riktigt går att acceptera att någon är död. Vi har inte accepterat att Liam är död, men vi har lärt oss leva med det. Men vi kommer aldrig att acceptera det.
En natt på sjukhuset
Att saker och ting inte alltid blir som vi tänkt oss vet vi nog alla vid det här laget. Ibland sker någonting vi inte alls var beredda på. Och igår skedde något sådant.
Pontus mamma ringde och berättade att Ragnar (Pontus pappa) var på sjukhuset men att vi inte behövde oroa oss. De trodde inte att det var någon fara och att han snart skulle vara hemma igen. Men riktigt så blev det inte. Vid 9 tiden på kvällen ringer sjukhuset till oss och frågar om vi kan komma in. Det finns inte längre någonting de kan göra för honom, utan de avvaktar och låter det ta den tid de tar. Pontus ville hoppa in i bilen och köra direkt och blev lite smått galen på mig när jag vägrade att ge honom bilnycklarna och istället förvisade honom till passagerarsidan. Aldrig att jag låter honom köra efter att fått dessa nyheter.
När vi kommer till sjukhuset får vi gå in till Ragnar där även Pontus mamma finns. Hon hade nätt och jämnt hunnit in till sjukhuset igen innan det var för sent och jag och Pontus var några minuter sena.
Ragnar är, var, en otrolig person. Så otroligt stort tålamod med allting och en kämparglöd som jag aldrig sett tidigare. Han gav inte upp i första taget och vi vet hur glad han var över att vi skulle få ett barn till, och hur mycket han längtade efter att bli farfar igen. Någonting som nu inte kommer att hända.
Jag vill också passa på att säga att det kanske kommer bli lite tomt med inlägg här på bloggen nu. Vi har som ni säkert förstår en hel del att ordna här hemma och att försöka hjälpa de personer jag älskar går naturligtvis i första hand.
Lämna tillbaka ett adopterat barn?!
Jag antar att det är fler än jag som suttit och kollat på "uppdrag granskning" idag som handlar om Sara och hennes situation. Sara blev adopterad från Gambia av en kvinnlig släkting och hennes man, men efter ett år ändrades saker och ting i hemmet och föräldrarna började hota om att skicka tillbaka henne. Något som till slut blev Saras verklighet. Sara trodde att hon skulle på semester i Gambia, men lämnades kvar.
Jag äcklas ärligt talat över detta. Hur kan man "skicka tillbaka" ett barn? Ett barn som man har adopterat! Man kan inte ångra en adoption. Man har inget ångerrätt eller öppet köp när det handlar om människor. Det handlar om ett liv, ett barn som lämnas åt sitt öde. Visst, mamman åkte till slut tillbaka till Gambia i början på oktober nu i år (efter ca 1,5 år) och hämtade tillbaka Sara till Sverige. Men inte för att Sara skulle få bo med sina föräldrar igen, utan för att de istället skulle lämna henne på en institution.
Hur är man funtad som människa om man gör något sådant? I vanliga fall ser jag mig själv som ganska sympatisk och förstående. Men det här kan jag inte sympatisera med eller förstå. Jag vill inte ens försöka.
Nedräkningen har börjat på riktigt
Nu har nedräkningen verkligen börjat. Nedräkningen till RUL! På fredag nästa vecka får vi se vår älskling som nu börjat sparka mer och mer. Jag försöker att inte bli nervös men det är ju lättare sagt än gjort. :-) Är inte nervös för att h*n inte lever för jag känner ju sparkarna, däremot över att någonting skulle vara riktigt fel. Och då menar jag inte Downs Syndrome eller liknande för det skulle vi ändå kunna hantera. Men tänk om någonting är så pass fel att barnet inte har någon chans att överleva utanför magen? Jag oroar mig förhoppningsvis i onödan som vanligt. Jag får försöka fokusera på det som är positivt istället - att vi trots allt ska få se vårt barn, att vi förhoppningsvis får veta könet, att jag känner sparkarna, att h*n lever...
En liten mage..
Tänkte att det kanske var dags för en magbild! ;-) Dessvärre är det ingen vidare bra bild, men å andra sidan kommer det ju fler bilder. Bilden är tagen i v. 15.
