Livet utan Liam

Jag skulle nog vilja påstå att sorg är vad man gör det till. Och självklart är sorgen inte alltid likadan utan förändras under tidens gång. Våran sorg och saknad av Liam är enorm, men den är inte likadan som den var för fyra år sedan. Sorgen efter Ragnar, Pontus pappa, är inte heller likadan som den var den natten han lämnade oss. Vissa stunder är bra, andra är ett rent helvete. Efter ett tag planar sorgen ut och blir mer jämn, och det är där vi är nu i sorgen av Liam. Men det kommer dröja innan sorgen och saknaden av Ragnar kommer till samma nivå.

Det är svårt att förstå att han faktiskt är borta. Vi vet att han är död, men det är svårt att förstå och acceptera att man aldrig mer kan prata med honom, träffa honom, komma hem till honom, att han aldrig får träffa lilla filuren. Vi får kämpa på tillsammans i hopp om att det än dag blir lättare att förstå och acceptera.

Men samtidigt vet vi ju att det inte riktigt går att acceptera att någon är död. Vi har inte accepterat att Liam är död, men vi har lärt oss leva med det. Men vi kommer aldrig att acceptera det.