Mina hjärtan
De två mest underbara människor jag någonsin haft turen att träffa. Min underbara man - Pontus - som alltid finns för mig och alltid vet hur han ska få mig glad! En klippa när det stormar som värst. Och trots att det är många år sedan vi träffades nu pirrar det fortfarande till i magen när jag ser honom. Och så Liam förstås, vår fantastiska lilla son som precis som sitt lilla syskon kom till oss trots alla odds. En liten solstråle som skänkt oss så mycket glädje och glada minnen. Det finns inte ens ord för hur mycket vi älskar dig Liam, och hur mycket vi saknar dig! Och även om jag aldrig har varit med om något så smärtsamt som när du togs ifrån oss, så är jag ändå glad. Du fick oss att känna så mycket glädje och kärlek! Från första stund. Och även om du inte är med oss så skänker du oss fortfarande glädje och kärlek. Älskade son!
Vad hände?
Såg att jag hade fått lite nya kommentarer, både på nya och gamla inlägg. Tack så mycket! Vill också passa på att säga välkomna, för det verkar vara en del nya som har hittat hit. Igår hade jag nämligen nästan 6 gånger mer besökare än vanligt?! Kanske en eller två tyckte att det fanns något intressant att läsa om. ;-)
Idag kommer det inte att hända speciellt mycket här hemma. Vi känner båda två för att ta det lite lugnt och vila upp oss. Vi har nyss varit ute med hunden i det fina vädret. Riktigt fint höstväder med sol och vackra färger! Får hoppas att det dröjer lite till innan det blir vinter men förmodligen kommer snön snart. Måste ju säga att det var väldigt klokt att bosätta sig långt upp i Sverige när man inte gillar snö speciellt mycket! Tur att vi flyttar ner till 08-land snart. ;-)
Bra start på dagen
Plötsligt händer det! ;-) Och idag hände det jag drömt om i flera års tid och inte vetat om jag någonsin får uppleva igen. Idag kände jag nämligen den efterlängtade sparken från lillasyster/lillebror! Kände det ett par gånger men sedan dess har jag inte känt någonting men det gör ingenting - det här kan jag leva på länge! Nästa milstolpe är RUL och förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge innan även Pontus kan känna hur vår lilla bebis lever rövare!
Busiga Leo...
Har ni sett något så sött? Världens goaste och busigaste Leo! Behöver jag säga att han har både mig och Pontus lindade runt sitt lillfinger? ;-)
Synd att vi måste lämna tillbaka honom idag. Det är ju nackdelen med att "låna" barn. ;-) Tycker nog faktiskt att tiden kan gå lite fortare så att det blir april någon gång så vi får mysa med vår egna lilla plutt hur mycket vi bara vill...
Barnvakt
Både idag och imorgon kommer vi att vara barnvakt till en superhärlig liten kille - Leo. Det är min brors ena son och han vet verkligen hur han ska få oss att skratta ;-) Men han är väldigt enkel liten kille som tycker det mesta är roligt och han är för det mesta glad och nyfiken.
Pontus datorn är bara en utav de sakerna han blir nyfiken på och gärna vill leka lite med. Det är skönt och kul att ha en liten kille i huset igen, även om vi bara har fått låna honom. ;-)
Men efter ett tag är det inte lika kul längre....
Då blev det dags för kaka istället, men Leo tyckte det var roligare ett peta på den... :-)
Kladdigt blir det. :-)
Ny vecka
Nu är det måndag igen, en ny vecka full av nya möjligheter. Åtminstone är det vad jag försöker övertala mig för att klara av dessa måndagar. Det brukar vara väldigt jobbigt att ta sig upp ur sängen på måndagar och inte blir det bättre av att det är kallt och mörkt ute heller.
Men november börjar verkligen närma sig. En månad som jag både har längtat efter, men också en månad som jag vill stryka ur almanackan. Liam skulle ha fyllt 6 år. Och i november får vi också se får lilla bebis, se vem som bor i min mage. Egentligen är 11 november en dag jag vill fira, det är ju trots allt Liams födelsedag. Men det är svårt att fira något när man tvingas säga "min son skulle ha fyllt 6 år" istället för "min son fyller 6 år". Skulle ha. Det är så mycket han skulle ha gjort. Fyllt två år. Tre, fyra, fem, sex och så många många år till. Så mycket han inte fick göra, så mycket vi inte fick göra tillsammans med vår lilla älskling.
Men förhoppningsvis blir november i år bättre än vad den varit de senaste åren. Nu har vi ju något annat att fokusera på också. Vår allra minsta lilla älskling. Vi längtar så otroligt mycket tills vi får se dig och ännu mer tills vi får hålla dig i våra armar och säga hur mycket vi älskar dig och vilket mirakel du är. Du kommer alltid vara vårt lilla mirakel och du kommer bli precis lika älskad som din storebror!
Fler som väntar barn?
Jag vill passa på att tipsa om en sida för de som väntar barn och som klurar på namn. Eller till de som planerar barn, eller bara vill testa för skojs skull. :-) Inne på nymbler.com kan du skriva in förslag på namn du gillar (max 6 st) och sedan få förslag i samma stil, liknande känsla, samma ursprung etc.
Det var delvis inne på nymbler vi hittade namnet till Filuren, om det är en liten tjej jag har i magen. När det gäller pojknamn är vi fortfarande ute i namndjungeln och letar...Namnet till en lillasyster försöker vi hålla lite hemligt. Men jag kan ju avslöja att det är engelskt och således ganska ovanligt i Sverige med 43 bärare och att det börjar på S. ;-)
Huvudvärk
Jag mår tyvärr inte speciellt bra idag. Har haft en hemsk huvudvärk både idag och igår tillsammans med en trötthet utöver det vanliga så vi har haft en riktig lugn helg. Inget fel med det dock!
Vi har dock varit på bio och sett "Buried". Stundtals väldigt seg, men samtidigt fascinerande. Jag antar att det är fler än jag som haft mardrömmar om att bli levande begravd?!
Ett liv motsvarar tre år?
Jag har tidigare skrivit att han som tog Liam ifrån oss fick tre år för det. Han fick tre år, och vi förlorade en son. Ska de där tre åren motsvara vad vi förlorade? Skulle det få oss att må bättre? Det är snarare ett slag i ansiktet, samtidigt vet vi att tre år kunde ha blivit mycket mindre. Med tanke på att advokaten yrkade på ett par månaders villkorlig dom får vi ändå se det som att vi "vann" just den fighten. De menade på att det inte hade hänt, om polisen inte hade jagat föraren vilket stressade upp honom. Men det hade heller inte hänt om han inte satt sig bakom ratten den dagen.
Jag blir så frustrerad när jag tänker på att denna man just nu befinner sig ute i samhället igen. Det var inte första gången han körde rattfull när Liam dödades, och jag tror inte det var den sista heller. Det skrämmer mig. Tänk om det händer någon annan?
Och denna rädsla får mig att fundera på hur jag egentligen kommer att vara som mamma till vårt andra barn. Jag vill inte vara överbeskyddande. Jag vill att barnet får en vanlig barndom, men hur ska jag kunna göra det? Jag kommer vara rädd för att någon liknande ska hända igen. Jag är medveten om hur fort allt kan ändras.
Detta är något jag funderat länge på utan att egentligen komma fram till något. Därför tänkte jag fråga er, om ni har något bra förslag på hur man egentligen ska gå till väga för att våga släppa lite på kontrollen?
Jobbiga dagar
Idag och igår har varit ganska tunga och jobbiga dagar. Som de flesta säkerligen redan vet valde en ung man att ta sitt liv igår och streama det på nätet, det vill säga filma det med en webkamera så att folk kunde se. Tyvärr var det många elever på skolan som just då hade rast och befann sig framför datorerna och fick se saker och ting de inte riktigt var beredda på. Det är sådant inga barn (inga vuxna heller för den delen!) ska behöva se. Tack och lov fick vi vuxna på skolan reda på detta och kunde göra vad som behövdes, vilket betyder att jag har haft ganska fullt upp....
Det är så trist att människor mår så pass dåligt utan att få den hjälpen de behöver utav samhället. Samtidigt förfäras jag över hur många som tycks tro att självmord är den enkla och fega utvägen. Vilka är vi att döma? Vad vet vi egentligen om andra människors liv och val? Vi vet det de väljer att berätta, men det finns så mycket mer som vi aldrig kommer få reda på. Det som kan vara den enkla och fega utvägen för någon, kan vara något helt annat för någon. Det är tragiskt, speciellt när det handlar om unga människor. Och ärligt talat har jag svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det hela. På ett sätt tycker jag inte att andra ska lägga sig i någons liv och säga åt dem vad de får och inte får göra med sitt liv. Men å andra sidan, de som väljer självmord får uppenbarligen dåligt och då är det vårt ansvar att hjälpa dessa människor och förbättra deras livssituation.
Jag får så mycket olika tankar när något sådant här händer. Vad skulle jag egentligen göra om det hände någon i min närhet? Vad kan, och ska, man egentligen göra för att förhindra liknande saker?
En liten ändring..
Vissa utav er kanske har sett min lilla ändring på bloggen redan. Om inte, så uppdatera sidan och kika till höger. :-)
Vår fina lilla kille och vår lilla busbebis!
Är jag verkligen gravid?
Det känns fortfarande helt otroligt att jag skulle vara gravid. Det kan väl inte stämma? Det har inte sjunkit in ännu att om allt går bra så blir Liam storebror i april. För det är så jag fortfarande tänker. OM allt går bra. Vi vet ju hur snabbt allting kan ändras och jag kommer inte våga lita på att allt verkligen är bra med vår lilla filur innan ultraljudet. Det känns som att det är såå länge kvar till ultraljudet, men idag är jag i v.13+1 så det är ju faktiskt inte så länge kvar.
Jag tänker i stort sett på filuren hela tiden, vilket förstås får tiden att gå långsammare. Men det är ju så svårt! Jag försöker att inte drömma mig bort men allt för ofta kommer jag på mig själv att fundera över barnvagn, mammaledighet, att vi måste ta tag och kolla igenom Liams gamla saker om det finns något där som lillasyster/lillebror kan få, och förstås över vad filuren ska få heta. För jag antar att det kanske inte är så kul att heta Filuren? :-) Men det där löser sig. Vi har ett par favoriter som vi håller hemliga. ;-)
Vi längtar efter dig!
Hinner inte riktigt med
Det är så mycket att hinna med på dagarna och så mycket att hålla koll på vilket gör att jag tyvärr inte riktigt hinner med att skriva här så ofta som jag skulle vilja. Dessvärre börjar jag bli sjuk nu också så det ser inte ut att bli mer tid den närmaste veckan.
Så mycket intressanta saker har egentligen inte hänt. Vi har dock tagit ett beslut i helgen som kommer förändra våra liv helt. Jag skrev tidigare att Pontus blivit erbjuden ett nytt jobb i Stockholm, och vi har bestämt oss för att ta chansen och prova hur det blir. Man måste ju våga chansa lite, eller hur?! Så i januari börjar Pontus jobba där vilket betyder att vi ska försöka hitta ett nytt hus och sälja det vi redan har. Hittar vi ingenting innan januari löser det sig dock ändå för Pontus. Han kan alltid bo hos vänner eller släktingar tills vi hittat något. Dock är det ju inte så kul att bo flera timmar i från varandra men vad gör man inte? Det här betyder ju dock också att jag måste sluta på mitt jobb vilket känns riktigt tråkigt. Mina kollegor är toppen, eleverna likaså.
Men trots att det ställer till lite problem längtar vi ändå. Det blir en ny start för oss och vi kommer så mycket närmare Liam vilket förstås känns skönt!
Tävling?
Tävlingar är ju vanligt förekommande i bloggvärlden men jag är en ganska ny bloggare och har aldrig anordnat en tävling. Men nu har jag börjar fundera på om jag kanske inte ska och ordna till en tävling för er.
Vill ni att jag ska ordna en tävling? Och vad vill ni i så fall "tävla" om? Alla tips och förslag mottages! :-)
The American
Direkt efter jobbet idag så åkte jag och maken iväg och gick på bio. Vi hade sett fram emot att se någon bra film, men i sista sekunden bestämde vi oss för The American, delvis för att den handlar lite om Sverige. Men, det var minst sagt en besvikelse. En riktigt seg film där det inte hände mycket alls och absolut ingen film jag skulle rekommendera någon annan att se. Är det någon annan som har sett den filmen? Vad tyckte ni?
