Just idag..
...så är saknden extrem.
Juni är aldrig någon kul månad. Inte längre. Snart sex år sedan vår älskade Liam lämnade oss och jag känner mig fortfarande som en trasig människa med ett halvt hjärta. Jag älskar dig till månen och tillbaka Liam!
Upp som en sol, ned som en pannkaka..
Sorg. Vad är det för något egentligen? Hur definierar man sorg? Är sorgen statisk, eller går det upp och ned? Upp som en sol och ned som en pannkaka?
Jag skulle nog vilja påstå att sorg är vad man gör det till. Och självklart är sorgen inte alltid likadan utan förändras under tidens gång. Våran sorg och saknad av Liam är enorm, men den är inte likadan som den var för fyra år sedan. Sorgen efter Ragnar, Pontus pappa, är inte heller likadan som den var den natten han lämnade oss. Vissa stunder är bra, andra är ett rent helvete. Efter ett tag planar sorgen ut och blir mer jämn, och det är där vi är nu i sorgen av Liam. Men det kommer dröja innan sorgen och saknaden av Ragnar kommer till samma nivå.
Det är svårt att förstå att han faktiskt är borta. Vi vet att han är död, men det är svårt att förstå och acceptera att man aldrig mer kan prata med honom, träffa honom, komma hem till honom, att han aldrig får träffa lilla filuren. Vi får kämpa på tillsammans i hopp om att det än dag blir lättare att förstå och acceptera.
Men samtidigt vet vi ju att det inte riktigt går att acceptera att någon är död. Vi har inte accepterat att Liam är död, men vi har lärt oss leva med det. Men vi kommer aldrig att acceptera det.
En natt på sjukhuset
Att saker och ting inte alltid blir som vi tänkt oss vet vi nog alla vid det här laget. Ibland sker någonting vi inte alls var beredda på. Och igår skedde något sådant.
Pontus mamma ringde och berättade att Ragnar (Pontus pappa) var på sjukhuset men att vi inte behövde oroa oss. De trodde inte att det var någon fara och att han snart skulle vara hemma igen. Men riktigt så blev det inte. Vid 9 tiden på kvällen ringer sjukhuset till oss och frågar om vi kan komma in. Det finns inte längre någonting de kan göra för honom, utan de avvaktar och låter det ta den tid de tar. Pontus ville hoppa in i bilen och köra direkt och blev lite smått galen på mig när jag vägrade att ge honom bilnycklarna och istället förvisade honom till passagerarsidan. Aldrig att jag låter honom köra efter att fått dessa nyheter.
När vi kommer till sjukhuset får vi gå in till Ragnar där även Pontus mamma finns. Hon hade nätt och jämnt hunnit in till sjukhuset igen innan det var för sent och jag och Pontus var några minuter sena.
Ragnar är, var, en otrolig person. Så otroligt stort tålamod med allting och en kämparglöd som jag aldrig sett tidigare. Han gav inte upp i första taget och vi vet hur glad han var över att vi skulle få ett barn till, och hur mycket han längtade efter att bli farfar igen. Någonting som nu inte kommer att hända.
Jag vill också passa på att säga att det kanske kommer bli lite tomt med inlägg här på bloggen nu. Vi har som ni säkert förstår en hel del att ordna här hemma och att försöka hjälpa de personer jag älskar går naturligtvis i första hand.
Att leva utan sitt barn
Tårarna rinner längs mina kinder när jag läser Ludmillas blogg, och det får mig samtidigt att tänka på Liam. Ludmillas dotter, Linnéa, valde att ta sitt liv i maj 2008. I november 2009 föddes hennes lillasyster, och i december 2009 fick Ludmilla en cancerdiagnos.
Jag känner igen mig själv i många av de sakerna Ludmilla skriver om. Hur det är när ett barn dör, vad man som förälder känner och hur kan får livet att fungera igen, men också de tankarna hon trodde att Linnéa hade. Jag har haft dem själv, jag har själv velat ge upp. Många säger att självmord är den enkla utvägen. Men det är det verkligen inte! Det krävs mycket för att man ska klara av det, och det krävs också mycket för att man ska välja livet och våga kämpa när livet slår tillbaka. Det enklaste vore att gå in i sitt eget skal och inte bry sig om något.
Jag är utbildad för att hjälpa människor i svåra stunder och i kriser. Det är jag bra på, det vet jag. Men när det kom till mig själv tappade jag fotfästet totalt. Visste inte vad jag skulle göra, vad kan kunde göra. Jag visste inte vilken veckodag det var, ibland glömde jag till och med bort månad och år. Och ibland försvann jag in i drömmarnas land där jag fortfarande hade Liam. men jag försökte låta bli, för gång på gång var jag tvungen att vakna upp ur drömlandet och förlora Liam på nytt. Om och om igen.
Och samtidigt som jag läser om det som hänt denna familj, så är jag också tacksam för sättet vi förlorade Liam på. Vad hade jag gjort om min son inte ville leva längre? Jag kan bara föreställa mig vilka otroliga skuldkänslor jag skulle ha haft och alla tankar som cirkulerat i huvudet. Nu dog min son ändå, men han ville leva. Han var för liten för att veta något annat.
Livet blir sig inte likt igen. Hur skulle det kunna bli det? Jag har bilder på Liam i datorn, foton som hänger på väggen, och otroligt många minnen som samsas om platsen i mitt huvud. Det går inte att glömma, det går inte att förneka. Liam var inte bara en dröm som jag plötsligt vaknade upp från, han har verkligen varit hos oss även om det nu känns konstigt för det var så pass länge sedan jag fick krama om min son. Vi har kvar hans leksaker, en del kläder och lite annat. Men vi försöker att inte titta på dem. Det gör för ont! Det är inte bara saker, det är inte bara döda ting som vi kan slänga. Det är allt vi har kvar av vår son. Fulla av minnen, skratt och gråt.
En främmande människa tog vår sons liv. Jag vet inte vad han tänkte med, eller om han ens tänkte. Det var otur att det var just vår son, det kunde ha varit vem som helst. Och det kunde också ha skett förut, det var inte första gången personen i fråga körde rattfull. Om rätt resurser hade funnits i samhället hade kanske Liam funnits, och Linnéa. Och många, många andra. Hur många fler barn (och vuxna) ska behöva dö innan vi reagerar och gör någonting?
Jag har fått nog. Jag kan inte få Liam tillbaka, men jag kan kämpa för att se till att andra föräldrar inte förlorar sina barn.
Om du vill läsa Ludmillas blogg hittar du den här
Hur man klarar av att gå vidare
Många som aldrig har förlorat ett barn frågar hur man egentligen går vidare efter något sådant, om man ens vill gå vidare. Det finns inget svar på den frågan, åtminstone inget svar som de vill ha.
Sanningen är den att man går inte vidare. Man lär sig aldrig att acceptera att ens barn är dött, att någon annan människa tog ens barn ifrån en. Att ens barn inte fick chansen att leva och bli vuxen! I början var allt, åtminstone för oss, svart som natten. Det finns ingen ljusning, ingenting kvar att leva för. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag dagligen funderade ut olika sätt att ta livet av mig på. Varför skulle jag leva när inte min son fick det? Jag hade förlorat allt jag levde för. Men samtidigt hade jag de där tankarna om andra. Om jag också dog, vad skulle Pontus göra? Mina föräldrar, syskon, vänner? Det var inte rättvist mot dem, och alltså fortsatte jag kämpa. Och det var definitivt inte rättvist mot Liam att ens fundera på självmord. Jag lever varje dag för hans skull, jag lever varje dag. Jag lever för honom. Fortfarande.
Efter ett tag känns det inte som att man går itu och plågas till döds varje gång man tänker på Liam. Sorgen förändras med tiden, men den finns alltid där. Jag har inte accepterat att han är död, jag har inte slutat sörja. Jag har lärt mig leva med sorgen.
Vi tänker på vår son varje dag precis som alla andra föräldrar. En idiot tog honom ifrån oss, men ingen kan någonsin ta våra minnen av Liam ifrån oss. Ingen kan få oss att glömma! Och nu lever vi inte längre bara för Liam. Vi lever för vår lilla bebis också - Liams syskon. Vi lever helt enkelt för våra barn.
Jag hade aldrig tagit mig igenom detta utan min fantastiske make och släkt. Pontus har alltid funnits där för mig, dag som natt. Och jag ska erkänna att jag inte alltid funnits där för honom. Men tillsammans har vi klarat av det! Men det har inte varit enkelt. Det är en daglig kamp och ibland dyker fortfarande de mörka tankarna upp även om det är betydligt mer sällan. Man får försöka tänka att det inte alltid är så.
Liam, och lilla pyret, vi älskar er så fruktansvärt mycket. Vi kämpar på för er skull. För det är ni värda!
Varmt och skönt
Kommer faktiskt inte ihåg ifall jag nämnde det här i bloggen eller inte, men hur som helst är vi nu i Turkiet och har det skönt! Vi kommer hem på söndag igen. Det är riktigt varmt, bra väder, trevliga människor men också lugnt och skönt. Det här var nog precis vad vi behövde just nu!
Det finns inte speciellt mycket att handla är i Kemer, men det gör oss ingenting. Liam hade älskat att vara med oss här och lekt med de andra barnen, men vi försöker att inte tänka för mycket på det. Man får helt enkelt försöka se det positiva i saker och ting!
Jag ville mest skriva så att ni vet att vi finns här, även om vi för tillfället befinner oss långt ifrån hemmets trygga vrå. Jag skriver mer igen när vi kommer hem!
Ditt leende betydde allt...
Att se min son lycklig och veta att han mådde bra var det absolut viktigaste för mig. Nu är det viktigaste att veta att han var glad och lycklig, att vi gjorde allt vi kunde för honom, men framförallt att han var lycklig och skrattade ända till slutet.
Trots att jag varje dag lever i min värsta mardröm - att leva utan dig - så har jag ändå haft tur. Jag fick dig. Vi fick dig. Även om vi bara fick låna dig för ett tag så lärde du oss så mycket, fick oss så lyckliga och du fick oss att känna sådan kärlek vi inte trodde var möjlig. Du var vår lilla kille med bus i blicken och spring i benen men ett hjärta av guld. Det finns ingen som kan göra mig så lycklig som du gjorde, bara genom att finnas till.
Jag sitter ofta och kollar på foton utav dig och förväntar mig att du snart ska storma in genom dörren om den 6-åring du snart skulle vara. Hur skulle någonting kunna se annorlunda ut? Du är ju så full av liv på bilderna! Att du inte längre finns här hos oss är otänkbart. Omänskligt. Men att jag inte har fler minnen utav dig är ett bevis för det.
Du finns inte hos oss på samma sätt jag hade velat. Men jag är övertygad om att du finns. Någonstans. På ett bättre ställe där du fortfarande kan springa omkring med bus i blicken och skratta.
"You think the dead we loved ever truly leave us? You think that we don't recall them more clearly than ever in times of great trouble?"
Tid
Tiden är konstig. Ibland flyger den förbi och andra stunder tickar sekunderna fram. Och ibland känns det som att tiden flyger förbi samtidigt som sekunderna tickar fram. Till exempel känns det som en livstid sedan vi förlorade Liam, men samtidigt känns det som att det hände igår. Tiden går inte riktigt att sätta fingret på och det är svårt att veta i förväg om tiden flyger förbi eller inte.
Anledningen till att jag skriver om tiden är för att Mattis, min kusins son, fyller två år idag. Imorgon fyller hans storebror Felix fyra år. Felix föddes drygt en månad efter att vi förlorat Liam och när jag ser på honom eller hans lillebror känns tiden ännu märkligare. Hur kan han fortfarande vara ett litet barn när det är minst 25 år sedan vi förlorade Liam? Och i nästa sekund frågar jag mig själv om han verkligen föddes så snart efter att vi förlorat Liam, han känns ju så stor! Han är yngre än Liam, men redan större än vad Liam någonsin blev.
Sedan vi förlorade Liam har jag upptäckt hur mycket jag jämför med honom. Ser jag ett barn jämför jag det med Liam - sådär kort var inte han, Liam hade jute mörkare hår än så, sådär högt pratade inte Liam osv. För mig är det ett sätt att hålla Liam vid liv på, även om dessa jämförningar oftast är omedvetna.
Snart är det november, och då skulle Liam ha fyllt sex år. Det värker i varenda cell i min kropp när jag skriver "skulle ha blivit". Varför fick han inte bli sex år? Eller åtta år? Eller ens två år? Varför fick inte han börja skolan, få massa kompisar eller börja med någon sport? Det är så mycket som han aldrig fick uppleva, och så mycket jag och Pontus inte fick uppleva med honom. Varför ska jag leva och kämpa på, när jag förlorat min anledning till att leva? Varför ska jag leva, när min son inte fick det?
Jag tror att hans död hade varit lättare att acceptera om han hade haft en sjukdom eller liknande. Nu kan jag inte acceptera det. Hur ska jag någonsin kunna acceptera att en idiot tog min sons liv? Varför sa jag acceptera att han dödade min son, även om det "inte var meningen"? Och hur ska jag någonsin kunna acceptera att denna person just nu lever sitt liv och gör allt han nu vill göra när jag får gå till kyrkogården ifall jag vill vara nära min son? Det är sådant jag aldrig kan acceptera. Och det är sånna frågor jag får leva med att ständigt fråga mig själv.
Busig och glad, precis som det SKA vara....
