12+0
Idag firar vi lite här hemma. Idag är jag äntligen i v. 12+0 och har graviditetsvecka 12 avklarad och för er som inte vet det så minskar missfallsrisken efter denna vecka.
Så idag är vi glada är hemma! Vår lilla filur kämpar på i magen och det är en fantastiskt känsla av att äntligen vara gravid igen. Vi visste inte om vi någonsin skulle få bli föräldrar igen, men nu är vi här och väntar på vårt barn! För även om det rent tekniskt sett inte är ett barn ännu på flera långa veckor, så är det fortfarande vårt barn för oss. Vi drömmer oss lätt bort och glömmer bort att det faktiskt är ett tag kvar till april. Men hur skulle vi kunna låta bli att drömma när det är något vi längtat efter så länge? Något vi ser fram emot så otroligt mycket?!
Nästa milstolpe blir RUL (rutin ultraljudet) där vi får se vår lilla älskling igen och förhoppningsvis veta könet om bebis samarbetar med oss. :-) Det är säkert en riktig busbebis! ;-)
Att leva utan sitt barn
Tårarna rinner längs mina kinder när jag läser Ludmillas blogg, och det får mig samtidigt att tänka på Liam. Ludmillas dotter, Linnéa, valde att ta sitt liv i maj 2008. I november 2009 föddes hennes lillasyster, och i december 2009 fick Ludmilla en cancerdiagnos.
Jag känner igen mig själv i många av de sakerna Ludmilla skriver om. Hur det är när ett barn dör, vad man som förälder känner och hur kan får livet att fungera igen, men också de tankarna hon trodde att Linnéa hade. Jag har haft dem själv, jag har själv velat ge upp. Många säger att självmord är den enkla utvägen. Men det är det verkligen inte! Det krävs mycket för att man ska klara av det, och det krävs också mycket för att man ska välja livet och våga kämpa när livet slår tillbaka. Det enklaste vore att gå in i sitt eget skal och inte bry sig om något.
Jag är utbildad för att hjälpa människor i svåra stunder och i kriser. Det är jag bra på, det vet jag. Men när det kom till mig själv tappade jag fotfästet totalt. Visste inte vad jag skulle göra, vad kan kunde göra. Jag visste inte vilken veckodag det var, ibland glömde jag till och med bort månad och år. Och ibland försvann jag in i drömmarnas land där jag fortfarande hade Liam. men jag försökte låta bli, för gång på gång var jag tvungen att vakna upp ur drömlandet och förlora Liam på nytt. Om och om igen.
Och samtidigt som jag läser om det som hänt denna familj, så är jag också tacksam för sättet vi förlorade Liam på. Vad hade jag gjort om min son inte ville leva längre? Jag kan bara föreställa mig vilka otroliga skuldkänslor jag skulle ha haft och alla tankar som cirkulerat i huvudet. Nu dog min son ändå, men han ville leva. Han var för liten för att veta något annat.
Livet blir sig inte likt igen. Hur skulle det kunna bli det? Jag har bilder på Liam i datorn, foton som hänger på väggen, och otroligt många minnen som samsas om platsen i mitt huvud. Det går inte att glömma, det går inte att förneka. Liam var inte bara en dröm som jag plötsligt vaknade upp från, han har verkligen varit hos oss även om det nu känns konstigt för det var så pass länge sedan jag fick krama om min son. Vi har kvar hans leksaker, en del kläder och lite annat. Men vi försöker att inte titta på dem. Det gör för ont! Det är inte bara saker, det är inte bara döda ting som vi kan slänga. Det är allt vi har kvar av vår son. Fulla av minnen, skratt och gråt.
En främmande människa tog vår sons liv. Jag vet inte vad han tänkte med, eller om han ens tänkte. Det var otur att det var just vår son, det kunde ha varit vem som helst. Och det kunde också ha skett förut, det var inte första gången personen i fråga körde rattfull. Om rätt resurser hade funnits i samhället hade kanske Liam funnits, och Linnéa. Och många, många andra. Hur många fler barn (och vuxna) ska behöva dö innan vi reagerar och gör någonting?
Jag har fått nog. Jag kan inte få Liam tillbaka, men jag kan kämpa för att se till att andra föräldrar inte förlorar sina barn.
Om du vill läsa Ludmillas blogg hittar du den här
Ny design..
Jag kände för att förnya bloggen lite, så det fick bli en ny header, nya färger och lite andra små ändringar. :-) Jag kanske har glömt att ändra någonting, jag får kika på det senare. Om någonting ser konstigt ut får ni gärna höra av er, har dessutom förstått att det kan se lite olika ut beroende på vilken webbläsare man använder.
För att se den nya designen trycker du på ctrl+R, alternativt högerklickar och trycker på uppdatera. :-)
You can't bring me down...
Looking deep into your beautiful eyes,
I see something, it takes me by surprise.
Sparkling like a glass of wine,
I find your eyes looking right at mine.
I'm shocked,but I don't look away,
And I'm hoping like crazy that you'll stay.
My prayer answered, you do not move,
there's nothing that I have to prove.
You reach across and take my hand,
my feet now firmly in the sand.
I no longer stumble and fall,
and at last I can stand proud and tall.
No more am I lost, I remember my place;
and once again my life is filled with grace.
Your arms are strong, they are my guide.
You hold my hand, you're by my side.
You come to me when danger is near,
and your smile takes away all my fears.
With your help, I can get through life,
by taking away my pain and strife.
I cannot do it on my own,
without you here, I'm all alone.
At any time you could fly away,
but you rest your wings, and here you stay.
Jag kan inte släppa kommentaren jag fick tidigare här på bloggen. Jag kan ta att människor är elaka och hjärtlösa, för sorgligt nog är det så världen ser ut. Men jag kan inte ta när andra är elaka mot barn och säger saker om dem som inte alls stämmer! Jag blir såklart fruktansvärt arg och ledsen när det gäller Liam, min egen son. Men jag skulle bli arg och ledsen oavsett vems son eller dotter det gällde. Jag tycker det är så otroligt fegt att ge sig på barn! Är man så otroligt desperat att man försöker trycka ned andra människor genom deras barn?
Jag kan egentligen bara säga en sak; Försök bäst ni vill! Jag kommer inte bryta ihop av någon elak kommentar. Jag har redan varit med om det värsta som livet kan erbjuda, och ingenting kommer ens i närheten utav det. Words can't bring me down.
Blev så ledsen...
eJag kikade in på bloggen i morse och såg att jag hade fått två nya kommentarer på mitt förra inlägg. Ett från Sofia/ASL som värmde lite. Tack för alla fina kommentarer från dig!
Men det fanns också en annan kommentar som jag inte godkände. Jag blev så fruktansvärt ledsen och arg när jag såg den! Hur kan man vara så känslokall, så otroligt elak?!
"Anonym om Hur man klarar av att gå vidare:
hahah! mycket att leva för, så ful unge! lika bra att han dog så världen blir lite vackrare! ser ut som en fet alien ju!! hahahah"
Hur kan man skriva något sådant om ett barn, när man inte ens vet någonting om barnet eller föräldrarna? Det var inte lika bra att Liam dog! Och för oss kommer han alltid vara världens finaste! Jag tänker inte försvara mig, för jag tror det är rätt uppenbart hur otroligt korkad kommentaren är. Jag hoppas att det är någon tonåring som inte visste bättre som har skrivit det. Är det en vuxen blir jag mörkrädd över hur människor fungerar!
Om syftet var att såra mig och göra mig arg så har personen verkligen lyckats.
Hur man klarar av att gå vidare
Många som aldrig har förlorat ett barn frågar hur man egentligen går vidare efter något sådant, om man ens vill gå vidare. Det finns inget svar på den frågan, åtminstone inget svar som de vill ha.
Sanningen är den att man går inte vidare. Man lär sig aldrig att acceptera att ens barn är dött, att någon annan människa tog ens barn ifrån en. Att ens barn inte fick chansen att leva och bli vuxen! I början var allt, åtminstone för oss, svart som natten. Det finns ingen ljusning, ingenting kvar att leva för. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag dagligen funderade ut olika sätt att ta livet av mig på. Varför skulle jag leva när inte min son fick det? Jag hade förlorat allt jag levde för. Men samtidigt hade jag de där tankarna om andra. Om jag också dog, vad skulle Pontus göra? Mina föräldrar, syskon, vänner? Det var inte rättvist mot dem, och alltså fortsatte jag kämpa. Och det var definitivt inte rättvist mot Liam att ens fundera på självmord. Jag lever varje dag för hans skull, jag lever varje dag. Jag lever för honom. Fortfarande.
Efter ett tag känns det inte som att man går itu och plågas till döds varje gång man tänker på Liam. Sorgen förändras med tiden, men den finns alltid där. Jag har inte accepterat att han är död, jag har inte slutat sörja. Jag har lärt mig leva med sorgen.
Vi tänker på vår son varje dag precis som alla andra föräldrar. En idiot tog honom ifrån oss, men ingen kan någonsin ta våra minnen av Liam ifrån oss. Ingen kan få oss att glömma! Och nu lever vi inte längre bara för Liam. Vi lever för vår lilla bebis också - Liams syskon. Vi lever helt enkelt för våra barn.
Jag hade aldrig tagit mig igenom detta utan min fantastiske make och släkt. Pontus har alltid funnits där för mig, dag som natt. Och jag ska erkänna att jag inte alltid funnits där för honom. Men tillsammans har vi klarat av det! Men det har inte varit enkelt. Det är en daglig kamp och ibland dyker fortfarande de mörka tankarna upp även om det är betydligt mer sällan. Man får försöka tänka att det inte alltid är så.
Liam, och lilla pyret, vi älskar er så fruktansvärt mycket. Vi kämpar på för er skull. För det är ni värda!
Äntligen hemma
Nu är vi äntligen hemma igen! Flyget blev lite försenat på vägen hem och när vi äntligen landade runt fem snåret i morse var det bara att sätta sig i bilen och åka flera timmar för att komma hem. Just då hade det varit skönt att bo närmare flygplatsen. Men man kan ju inte få allt. :-)
Vi har hunnit med att rösta till valet idag också och vilat någon timme, men det är ungefär allt vi har hunnit med idag. Jag är så trött att jag knappt ser vad jag skriver men jag försöker hålla mig vaken in i det sista. ;-) Har sovit ca 2-3 timmar på ett och ett halvt dygn, men det är väl lika bra att vänja sig. När vår lilla bebis kommer sen blir det väl inte mycket sova. :-)
Jag ska försöka slänga in lite bilder senare också. Just nu orkar jag bara sitta och titta på kameran...Det är ju så otroligt jobbigt att faktiskt slänga över bilderna på datorn! ;-)
Varmt och skönt
Kommer faktiskt inte ihåg ifall jag nämnde det här i bloggen eller inte, men hur som helst är vi nu i Turkiet och har det skönt! Vi kommer hem på söndag igen. Det är riktigt varmt, bra väder, trevliga människor men också lugnt och skönt. Det här var nog precis vad vi behövde just nu!
Det finns inte speciellt mycket att handla är i Kemer, men det gör oss ingenting. Liam hade älskat att vara med oss här och lekt med de andra barnen, men vi försöker att inte tänka för mycket på det. Man får helt enkelt försöka se det positiva i saker och ting!
Jag ville mest skriva så att ni vet att vi finns här, även om vi för tillfället befinner oss långt ifrån hemmets trygga vrå. Jag skriver mer igen när vi kommer hem!
Ett litet pyre...
Idag var det en bra dag. Idag har vi nämligen fått se världens finaste lilla bebis. Vårt barn! Eftersom att jag och Pontus åker utomlands på lördag så missar vi inskrivningstiden, så jag ringde och kollade om det fanns någon annan tid. Den enda tiden som fanns var idag, så det var bara att ändra planerna och ta sig dit. Nervositeten kom smygande...Tänk om? Tänk om allt bara var inbillning? Tänk om vårt lilla pyre inte fanns längre? Men vi hade inte behövt oroa oss. Allt såg bra ut och vårat pyre var så fin! Hjärtat tickade på som ljuv musik och tårarna forsade på både mig och Pontus. Nu måste det bara gå vägen!
Det känns som en halv livstid sedan jag fick det där plusset på stickan. Men om jag tänker efter så är det bara drygt över en månad sedan. Det är så länge till april! Men jag kan stå ut med den väntan om jag tänker på att vi snart vår hålla vårt barn i våra armar igen.
Just idag är vi lyckliga. Just idag mår vi bra!
Födelsedagsfirande
Igår fyllde svärfar år och det blev alltså lite födelsedagsfirande. Det var lättare sagt än gjort att hitta någon födelsedagspresent! Vi var på väg att ge upp när vi hittade den perfekta presenten - de tallrikar han samlar på! Både han och vi har letat efter de tallrikarna länge, så det var perfekt när vi hittade ett par stycken i en antikaffär. Svärfar blev nöjd och glad och fick nästan lite tårar i ögonen. ;-) Och det kom riktiga tårar när vi började prata om lilla syskonet. Så härligt att se och höra hur alla blir så glada för vår skull! Och desto roligare blev det för vår skull när vi fick veta att lilla pyret ska få en jämngammal kusin! I mars ska Pontus storebror och hans fru tydligen få sitt femte barn. Kanon kul!
SÅ man kan väl lugnt påstå att det blev ett bra födelsedagsfirande igår, för alla inblandade! :-)
Liam...
Making a decision to have a child – it’s momentous. It is to decide forever to have your heart go walking around outside your body.
