Dagen vi förlorade Liam
Detta inlägg skrev jag på bloggen på familjeliv, men jag flyttar över inlägget hit också då det är grunden till att jag startade den här bloggen som handlar om livet utan Liam.
Maken var på jobbet och jag tog med mig Liam ut till lekparken. Han gungade, klättrade på olika saker, sprang omkring och satte sig sedan i sandlådan för att leka. Han var så lycklig! Jag satt en bit bort från sandlådan och höll lite koll på honom samtidigt som jag bläddrade lite i en tidning. Liams skratt fyllde lekparken men ersattes efter en stund till polissirener och ljudet av två bilar som åkte fort. Alldeles för fort för att vara i ett radhusområde! Bilarna kommer närmare och jag tittar upp från tidningen lagom för att se hur en bil voltar över häcken som omringar lekparken och landar i sandlådan där Liam sitter. Det tar ett par sekunder innan jag inser vad som hänt, sedan är jag bredvid bilen och skriker efter min son. Min son som satt där bilen nu ligger upp- och ned.
Tiden stannar och jag är inte längre medveten om vad som sker runt omkring mig. Poliserna ringer min man, men han svarar inte. De försöker flera gånger. Efter en stund ringer han upp och en polis tar min mobil och går åt sidan för att prata med min man. Poliserna åker iväg för att hämta min man på jobbet (han är fortfarande ovetandes om vad som hänt, han vet bara ATT något har hänt) och jag får åka med två andra poliser till sjukhuset. Min man kommer och så fort han ser mig förstår han att det är Liam. Något har hänt vår son. Poliserna förklarar för honom vad som hänt och vi bryter båda ut i hysterisk gråt och skrik. Vi får prata med en präst och en kurator, men vad hjälper det när vår son är död?! Det finns inget att göra åt det.
Familj och vänner får höra talas om vad som hänt och sms:en strömmar in. Vi får åka hem, där våra föräldrar är. Det blir kväll och natt. Igen av oss sover trots att vi är så trötta. Jag ser allt spelas upp framför mina ögon. Hur bilen voltar över Liam. Jag funderar på om det fanns någonting jag kunde ha gjort. Varför gick vi inte till någon annan lekpark? Varför gick vi ens ut? Hade det hjälp om jag suttit bredvid honom i sandlådan?
Han som körde bilen klarade sig i stort sett utan en skråma. Och det visade sig att han kört rattfull. 1,2 promille. Han fick 3 års fängelse och vi fick begrava vår son.
På en sekund hade en helt vanlig dag blivit vår värsta mardröm och nu tvingas vi leva ett liv utan vår solstråle, vår älskling, vår son.
En dag tror jag att vi möts igen. Det måste jag tro på för att orka.
Du är mitt allt Liam, för evigt.
