Svar till My
Fick en fråga av My, som jag har fått ett par gånger förut också så jag tänkte passa på att svara på den.
"My om Mycket den här veckan:
Vilken fin blogg du har! Får jag lov att lägga den bland mina favoriter? alltså som länk?? Får jag fråga dig en sak, jag förstår att det är en mysko fråga och bortse helt från den om du tycker att den är för påflugen.... Men jag som mamma undrar ibland, om ens barn skulle bli bragd om livet? hur i hela friden gör man för att själv inte ta livet av den personen?? alltså jag förstår att en död berättigar inte en annan, men ändå... ens barn."
Det är ingen lätt fråga att svara på. Men jag säger som jag brukar; att ta livet av honom vore nästan för snällt och för enkelt. Visst har jag tänkt tanken och blivit så förbannad och ledsen att jag bara vill hämnas. Men egentligen, är det inte mer plågsamt för honom att varje dag bli påmind om att han är anledningen till ett barns död? Jag skulle inte stå ut med vetskapen om att jag, medvetet eller omedvetet, vad anledningen till ett barns död. Och även om jag hade haft ihjäl honom så hade det förmodligen varit en kortvarig frid. Att hämnas förbättrar hur man mår just för stunden, men i det långa loppet mår man bara sämre av det.
Att man funderar på att göra det är nog rätt vanligt. Det är en del i processen att försöka acceptera vad som hänt. Men det är en helt annan sak att verkligen göra det. Jag säger som Emerich Roth, jag väljer kärleken framför hatet.
(och My, du får absolut lägga bloggen bland dina favoriter om du vill det!)
Mina hjärtan
De två mest underbara människor jag någonsin haft turen att träffa. Min underbara man - Pontus - som alltid finns för mig och alltid vet hur han ska få mig glad! En klippa när det stormar som värst. Och trots att det är många år sedan vi träffades nu pirrar det fortfarande till i magen när jag ser honom. Och så Liam förstås, vår fantastiska lilla son som precis som sitt lilla syskon kom till oss trots alla odds. En liten solstråle som skänkt oss så mycket glädje och glada minnen. Det finns inte ens ord för hur mycket vi älskar dig Liam, och hur mycket vi saknar dig! Och även om jag aldrig har varit med om något så smärtsamt som när du togs ifrån oss, så är jag ändå glad. Du fick oss att känna så mycket glädje och kärlek! Från första stund. Och även om du inte är med oss så skänker du oss fortfarande glädje och kärlek. Älskade son!
Ny vecka
Nu är det måndag igen, en ny vecka full av nya möjligheter. Åtminstone är det vad jag försöker övertala mig för att klara av dessa måndagar. Det brukar vara väldigt jobbigt att ta sig upp ur sängen på måndagar och inte blir det bättre av att det är kallt och mörkt ute heller.
Men november börjar verkligen närma sig. En månad som jag både har längtat efter, men också en månad som jag vill stryka ur almanackan. Liam skulle ha fyllt 6 år. Och i november får vi också se får lilla bebis, se vem som bor i min mage. Egentligen är 11 november en dag jag vill fira, det är ju trots allt Liams födelsedag. Men det är svårt att fira något när man tvingas säga "min son skulle ha fyllt 6 år" istället för "min son fyller 6 år". Skulle ha. Det är så mycket han skulle ha gjort. Fyllt två år. Tre, fyra, fem, sex och så många många år till. Så mycket han inte fick göra, så mycket vi inte fick göra tillsammans med vår lilla älskling.
Men förhoppningsvis blir november i år bättre än vad den varit de senaste åren. Nu har vi ju något annat att fokusera på också. Vår allra minsta lilla älskling. Vi längtar så otroligt mycket tills vi får se dig och ännu mer tills vi får hålla dig i våra armar och säga hur mycket vi älskar dig och vilket mirakel du är. Du kommer alltid vara vårt lilla mirakel och du kommer bli precis lika älskad som din storebror!
Ett liv motsvarar tre år?
Jag har tidigare skrivit att han som tog Liam ifrån oss fick tre år för det. Han fick tre år, och vi förlorade en son. Ska de där tre åren motsvara vad vi förlorade? Skulle det få oss att må bättre? Det är snarare ett slag i ansiktet, samtidigt vet vi att tre år kunde ha blivit mycket mindre. Med tanke på att advokaten yrkade på ett par månaders villkorlig dom får vi ändå se det som att vi "vann" just den fighten. De menade på att det inte hade hänt, om polisen inte hade jagat föraren vilket stressade upp honom. Men det hade heller inte hänt om han inte satt sig bakom ratten den dagen.
Jag blir så frustrerad när jag tänker på att denna man just nu befinner sig ute i samhället igen. Det var inte första gången han körde rattfull när Liam dödades, och jag tror inte det var den sista heller. Det skrämmer mig. Tänk om det händer någon annan?
Och denna rädsla får mig att fundera på hur jag egentligen kommer att vara som mamma till vårt andra barn. Jag vill inte vara överbeskyddande. Jag vill att barnet får en vanlig barndom, men hur ska jag kunna göra det? Jag kommer vara rädd för att någon liknande ska hända igen. Jag är medveten om hur fort allt kan ändras.
Detta är något jag funderat länge på utan att egentligen komma fram till något. Därför tänkte jag fråga er, om ni har något bra förslag på hur man egentligen ska gå till väga för att våga släppa lite på kontrollen?
Jobbiga dagar
Idag och igår har varit ganska tunga och jobbiga dagar. Som de flesta säkerligen redan vet valde en ung man att ta sitt liv igår och streama det på nätet, det vill säga filma det med en webkamera så att folk kunde se. Tyvärr var det många elever på skolan som just då hade rast och befann sig framför datorerna och fick se saker och ting de inte riktigt var beredda på. Det är sådant inga barn (inga vuxna heller för den delen!) ska behöva se. Tack och lov fick vi vuxna på skolan reda på detta och kunde göra vad som behövdes, vilket betyder att jag har haft ganska fullt upp....
Det är så trist att människor mår så pass dåligt utan att få den hjälpen de behöver utav samhället. Samtidigt förfäras jag över hur många som tycks tro att självmord är den enkla och fega utvägen. Vilka är vi att döma? Vad vet vi egentligen om andra människors liv och val? Vi vet det de väljer att berätta, men det finns så mycket mer som vi aldrig kommer få reda på. Det som kan vara den enkla och fega utvägen för någon, kan vara något helt annat för någon. Det är tragiskt, speciellt när det handlar om unga människor. Och ärligt talat har jag svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det hela. På ett sätt tycker jag inte att andra ska lägga sig i någons liv och säga åt dem vad de får och inte får göra med sitt liv. Men å andra sidan, de som väljer självmord får uppenbarligen dåligt och då är det vårt ansvar att hjälpa dessa människor och förbättra deras livssituation.
Jag får så mycket olika tankar när något sådant här händer. Vad skulle jag egentligen göra om det hände någon i min närhet? Vad kan, och ska, man egentligen göra för att förhindra liknande saker?
You can't bring me down...
Looking deep into your beautiful eyes,
I see something, it takes me by surprise.
Sparkling like a glass of wine,
I find your eyes looking right at mine.
I'm shocked,but I don't look away,
And I'm hoping like crazy that you'll stay.
My prayer answered, you do not move,
there's nothing that I have to prove.
You reach across and take my hand,
my feet now firmly in the sand.
I no longer stumble and fall,
and at last I can stand proud and tall.
No more am I lost, I remember my place;
and once again my life is filled with grace.
Your arms are strong, they are my guide.
You hold my hand, you're by my side.
You come to me when danger is near,
and your smile takes away all my fears.
With your help, I can get through life,
by taking away my pain and strife.
I cannot do it on my own,
without you here, I'm all alone.
At any time you could fly away,
but you rest your wings, and here you stay.
Jag kan inte släppa kommentaren jag fick tidigare här på bloggen. Jag kan ta att människor är elaka och hjärtlösa, för sorgligt nog är det så världen ser ut. Men jag kan inte ta när andra är elaka mot barn och säger saker om dem som inte alls stämmer! Jag blir såklart fruktansvärt arg och ledsen när det gäller Liam, min egen son. Men jag skulle bli arg och ledsen oavsett vems son eller dotter det gällde. Jag tycker det är så otroligt fegt att ge sig på barn! Är man så otroligt desperat att man försöker trycka ned andra människor genom deras barn?
Jag kan egentligen bara säga en sak; Försök bäst ni vill! Jag kommer inte bryta ihop av någon elak kommentar. Jag har redan varit med om det värsta som livet kan erbjuda, och ingenting kommer ens i närheten utav det. Words can't bring me down.
Allt utanför normen är fel?
Många gånger har jag ställt mig frågan hur samhället egentligen fungerar, och varför det fungerar så. Jag upplever att många personer i samhället idag tycker att allt utanför normen är fel. Och är det någonting som sticker utanför normen så vill man gärna kategorisera det, t.ex. med hjälp utav diagnoser. Just detta med diagnoser som ADHD, aspberger och liknande fascineras jag utav. Vem har bestämt att de måste ha någon diagnos för att dessa personer inte fungerar som majoriteten? Ska man helt enkelt vara en klon utav varandra för att vara "normal"? Får man inte vara lite egen, ha lite mer energi, vara lite folkskygg etc och samtidigt vara "normal"? Och nästa fråga är ju då, vad är egentligen normalt? Det som är normalt för mig behöver ju inte vara normalt för alla andra.
Jag har pratat med många ungdomar som upplever att de inte är normala, men om sanningen ska fram så tror jag att de allra flesta känner så, i alla fall då och då. En del av dem har varit rädda för att de har någon läskig diagnos och upplever att andra skulle titta snett på dem om de får någon diagnos. Andra tycker att det vore lättare med en diagnos, för då vet de varför de inte fungerar som "alla andra". Är det verkligen så det ska vara, att människor (kanske främst ungdomar?) ska gå omkring och fundera på om de är normala eller inte? Jag tycker det är absurt att vi är så snabba på att kategorisera och döma ut andra. Dömer vi kanske ut andra och letar "fel" på dem för att vi själva ska känna oss mer normala? Förmodligen är det en blandning av allt möjligt, men jag tycker det är så trist att det är så vi fungerar i samhället idag.
Jag skrev i en tråd på familjeliv idag som handlade om abort. En utav sakerna jag skrev var: "Sedan när fick vi returrätt på människor som inte passar in i normen?"
Och då syftar jag inte på när vi fick kunskapen om abort eller liknande. Utan jag syftar på när det blev helt okej att göra abort för att barnet inte fungerar helt "normalt". Om det är okej att göra abort för att barnet har Downs Syndrom, är det då också okej att göra abort om barnet har ADHD? Om det gick att ta reda på det under graviditeten vill säga. Eller är det okej för att barnet har rött hår, för det är ju också ovanligt? Är det helt enkelt vår rättighet att bestämma om någon annan får leva eller inte?
Nu låter det kanske som att jag är emot abort, men det är jag verkligen inte. Jag tycker att det kan vara ett bra alternativ om man inte kan ta hand om barnet, eller om man blivit gravid genom t.ex. våldtäkt. Ett bra alternativ för någon annan. För mig är det inget bra alternativ. Andra får förstås göra som de vill med sina liv och fatta sina egna beslut, men ibland undrar jag hur människor tänker.
