Så mycket annat...
Det är mycket annat som pågår nu vilket inte riktigt ger mig tid att skriva här. Men jag ska inte skylla helt och hållet på det, utan inspirationen har inte heller varit på topp.
Det har varit mycket att göra på jobbet, både igår och idag. Dessvärre ser det inte ut som att det kommer att bli lugnare på ett tag heller. Jag känner att jag inte riktigt kommit in i jobbtempot än. Jag har riktat in mig på att jag snart kommer att få vara mammaledig så dagarna känns otroligt långa. Och ledigheten känns långt bort....Men det är väl bara att stå ut.
Det har också varit en hel del andra funderingar de senaste dagarna. Pontus blev nämligen erbjuden ett nytt jobb, ett jobb han länge drömt om. Nackdelen är att vi i så fall måste flytta ner till storstan - Stockholm. Jag har bott där när jag var liten och alltid önskat att jag kunde bo där igen. Men det är ju inte riktigt så enkelt nu när man är vuxen. Dels ska man ju hitta ett jobb. Men jag vill också bo i ett område där jag känner mig trygg och med gott samvete kan låta mitt barn växa upp. Jag vet egentligen inte så mycket om Stockholm och vilka ställen som är "bra" att bo på och vilka som är "mindre bra". Men det är väl någonting vi får kolla upp i så fall. Flyttar vi till Stockholm kommer vi också betydligt närmare Liam. Han ligger begraven på samma ställe som min farfar, ca en timme utanför Stockholm. Det skulle betyda så otroligt mycket för oss. Att ha möjligheten att åka dit precis när vi vill. Men flyttar vi härifrån flyttar vi också från staden där vi levde med Liam. Flyttar vi till en annan stad blir han mindre levande. I en annan stad har vi inga minnen utav honom. Vi får väl helt enkelt fundera vidare, vi har ju ett tag på oss!
Ditt leende betydde allt...
Att se min son lycklig och veta att han mådde bra var det absolut viktigaste för mig. Nu är det viktigaste att veta att han var glad och lycklig, att vi gjorde allt vi kunde för honom, men framförallt att han var lycklig och skrattade ända till slutet.
Trots att jag varje dag lever i min värsta mardröm - att leva utan dig - så har jag ändå haft tur. Jag fick dig. Vi fick dig. Även om vi bara fick låna dig för ett tag så lärde du oss så mycket, fick oss så lyckliga och du fick oss att känna sådan kärlek vi inte trodde var möjlig. Du var vår lilla kille med bus i blicken och spring i benen men ett hjärta av guld. Det finns ingen som kan göra mig så lycklig som du gjorde, bara genom att finnas till.
Jag sitter ofta och kollar på foton utav dig och förväntar mig att du snart ska storma in genom dörren om den 6-åring du snart skulle vara. Hur skulle någonting kunna se annorlunda ut? Du är ju så full av liv på bilderna! Att du inte längre finns här hos oss är otänkbart. Omänskligt. Men att jag inte har fler minnen utav dig är ett bevis för det.
Du finns inte hos oss på samma sätt jag hade velat. Men jag är övertygad om att du finns. Någonstans. På ett bättre ställe där du fortfarande kan springa omkring med bus i blicken och skratta.
"You think the dead we loved ever truly leave us? You think that we don't recall them more clearly than ever in times of great trouble?"
Ta reda på könet?
Många funderar på om de ska ta reda på könet på barnet när man är gravid. Av många olika anledningar förstås. För oss är valet självklart, men alla får givetvis göra som de vill. Vi vet att livet kan förändras på en sekund, att det vi håller så kärt kan försvinna utan en chans att hinna se det blomma...Därför vill vi ta reda på könet på vårt barn. För att lättare kunna knyta an till barnet redan i magen, ge barnet en identitet och säga han eller hon istället för "det". Det blir mycket personligare och mer kärleksfullt, enligt oss.
En del som inte vill ta reda på könet säger att de vill ha en överraskning vid förlossningen. Jag tänker som så att det alltid är en överraskning, oavsett om man vet könet eller inte. Nu har jag ingenting att jämföra med, men vet man könet vet man ju automatiskt inte hårfärg, ögonfärg, vems mun och näsa barnet har. Allt sådant. Jag älskar att sitta fundera på sådant, vem barnet är lik etc. Jag förstår tjusningen i att inte veta könet. Jag förstår om man inte vill veta, för att könet inte spelar någon roll. Men jag - eller vi rättare sagt - är alldeles för nyfikna för att låta bli.
Men, det finns också en annan anledning till att vi vill veta. Det har med Liam att göra. Får vi en pojke till så skulle det kanske kännas mer som Liam. Det skulle bli jobbigare på ett sätt, för att det blir ännu mer uppenbart vad vi har förlorat. Men också lättare för att vi "får tillbaka" en del utav det. En flicka skulle i mina ögon vara lättare för att en flicka inte är associerat med Liam på samma sätt. Men om det betyder att jag hellre vill ha en flicka? Faktiskt inte. Jag kan säga att könet spelar ingen roll över huvudtaget för mig, men jag vill ha en chans att förbereda mig.
Om det är en pojke, och om han dessutom är lik Liam och jag får upp honom på bröstet vid förlossningen - hur reagerar jag då? Det är sådana frågor som cirkulerar i mitt huvud. Frågor det inte finns något svar på, inte än.
Var jag såhär trött sist också?
Jag är så fruktansvärt trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är en kamp att ta sig upp på morgonen, och när jag väl kommer till jobbet kan jag knappt stå på benen utav trötthet. Minut efter minut tickar förbi men det känns som en evighet innan man äntligen får gå hem. Och när jag kommer hem lägger jag mig på soffan direkt och somnar, vaknar av att Pontus väcker mig föt att vi ska äta, och efter maten somnar jag igen. Och vips är det morgon och samma sak upprepas...
Jag vet att jag var trött när jag väntade Liam också, men såhär trött? Jag kan inte fungera normalt och det känns som jag har blivit överkörd av ett tåg. Jag hoppas verkligen att det vänder snart, inte bara för min skull utan för Pontus. Han är så förstående, men speciellt roligt sällskap är jag ju inte direkt när jag ligger och sover i soffan. ;-)
Det händer när man minst anar det
Saker och ting har en tendens att hända när man som minst anar det, och de man minst tror att det ska hända. Åtminstone är det så för mig. Min lilla lillebror (som inte är så liten längre...) är en riktig tuffing som har svårt att att visa sig svag. Idag ringde han till mig och grät i telefonen. Redan där trodde jag att jag skulle svimma. Vad kan egentligen ha hänt för att få honom att gråta?! Han fick knappt fram orden, men sedan kom de, "Jag och Anna ska skiljas".
Och jag som trott att de varit så lyckliga! Vilket de visserligen har varit, enligt honom. De har tre barn tillsammans, minstingen är född i början på juli. Men som han säger, ibland känns allt bra men man känner inom sig att det inte fungerar. Jag är så ledsen för hans skull, för Annas, för barnens. Att detta kom så plötsligt förvånad mig mest. Allt har verkat som vanligt mellan dem, även när man pratat med dem. Jag är bara så förvånad. Men samtidigt är jag stolt över min lillebror. Han vågar ta steget och skilja sig istället för ett leva i ett förhållande han inte tror på, i ett förhållande där han inte känner att allt fungerar som det ska. Jag hoppas bara på att det löser sig för det bästa för dem alla. Jag antar att det är tur i oturen att barnen är små och inte kommer att minnas så mycket? Men å andra sidan, vad vet jag om sådant?
Ryktet går?
Nu tror jag att de allra flesta vet om att det bor en liten filur i min mage. Idag fick kollegorna på jobbet reda på det också. En utav mina närmare kollegor frågade hur det gick med syskonförsöken och då fick jag ju bekänna färg och säga att det faktiskt var ett litet syskon på väg. Det känns fortfarande konstigt att säga så, att vi ska få ett barn till, att Liam ska bli storebror. Vänjer man sig någonsin?
Hur som helst. På nästa rast gick jag tillbaka till lärarrummet och möttes utav menande blickar och leenden. Det var nog visst någon som inte kunde hålla tyst. :-) Men det gör ingenting. Nu vet ju alla varför jag är så fruktansvärt trött hela tiden och kanske dagdrömmer ännu mer än vanligt. :-)
Jag har börjar släppa lite på oron och slappna av. Jag kan ju inte göra någonting ändå utan det går som det går och just nu försöker jag bara njuta av att faktiskt vara gravid. Jag försöker våga drömma. Jag drömmer om framtiden med vårt barn, men i mina drömmar är barnet aldrig äldre än två år. Hur är tvååringar? Treåringar? Det är en ålder jag inte fått uppleva med mitt barn, men jag väljer att tro att jag kommer att få uppleva det den här gången. Den här gången ska det gå bra!
Hur kan man älska någon så väldigt liten så fruktansvärt mycket? Vi älskar dig, liten!
Minnen
Idag har jag tänkt på Liam i stort sett hela dagen. Jag har tänkt på alla roliga saker vi brukade göra och vad vi skulle ha gjort nu när han blivit äldre.
Till exempel har jag tänkt på alla de gånger vi bakade tillsammans. Liam älskade att vara med och laga mat eller baka! Kanske för att han då kunde smaka på saker och ting när han trodde att vi inte såg? ;-)
Liam och jag håller på bakar....
Och resultatet blev detta. Liam fick slänga på allting vilket förstås var jättekul ;-)
"The bakers". Ser ut som att Liam har smakat på något, för ovanlighetens skull. ;-)
Jag önskar så innerligt att jag fick göra alla dessa vardagssaker med honom igen, få hans leende och höra hans underbara skratt. Världens härligaste lille kille! De är dessa stunder jag försöker minnas, istället för den dagen allt rycktes undan från mig och Pontus. Och för Liam. Liam som inte fick bli stor, inte fick börja skolan, inte fick göra det barn vill, inte bli vuxen, inte hinna drömma om framtiden... Det största förlusten är inte min och Pontus, en är Liams.
Älskade lilla kille var jag saknar dig! Jag får göra dessa saker med ditt syskon istället och hoppas på att du trots allt finns där ute någonstans och håller ett vakande öga på oss så att du också får vara med på ett hörn!
Tillbaka till verkligheten
Idag var det första dagen på jobbet efter semestern. Det var riktigt trögt att gå upp i morse vill jag lova, men det gick över efter en stund. Det var kul att träffa alla kollegor och elever, framförallt de nya eleverna. Det blir en hel del jobb såhär i början. Massor utav papper och liknande att ordna med, träff alla nya elever och prata med dem och liknande. Men det är ju också kul! När man väl kommit igång. :-)
Nu är jag dock riktigt trött...Får sova tidigt ikväll och hoppas att det är lättare att gå upp imorgon!
Allt utanför normen är fel?
Många gånger har jag ställt mig frågan hur samhället egentligen fungerar, och varför det fungerar så. Jag upplever att många personer i samhället idag tycker att allt utanför normen är fel. Och är det någonting som sticker utanför normen så vill man gärna kategorisera det, t.ex. med hjälp utav diagnoser. Just detta med diagnoser som ADHD, aspberger och liknande fascineras jag utav. Vem har bestämt att de måste ha någon diagnos för att dessa personer inte fungerar som majoriteten? Ska man helt enkelt vara en klon utav varandra för att vara "normal"? Får man inte vara lite egen, ha lite mer energi, vara lite folkskygg etc och samtidigt vara "normal"? Och nästa fråga är ju då, vad är egentligen normalt? Det som är normalt för mig behöver ju inte vara normalt för alla andra.
Jag har pratat med många ungdomar som upplever att de inte är normala, men om sanningen ska fram så tror jag att de allra flesta känner så, i alla fall då och då. En del av dem har varit rädda för att de har någon läskig diagnos och upplever att andra skulle titta snett på dem om de får någon diagnos. Andra tycker att det vore lättare med en diagnos, för då vet de varför de inte fungerar som "alla andra". Är det verkligen så det ska vara, att människor (kanske främst ungdomar?) ska gå omkring och fundera på om de är normala eller inte? Jag tycker det är absurt att vi är så snabba på att kategorisera och döma ut andra. Dömer vi kanske ut andra och letar "fel" på dem för att vi själva ska känna oss mer normala? Förmodligen är det en blandning av allt möjligt, men jag tycker det är så trist att det är så vi fungerar i samhället idag.
Jag skrev i en tråd på familjeliv idag som handlade om abort. En utav sakerna jag skrev var: "Sedan när fick vi returrätt på människor som inte passar in i normen?"
Och då syftar jag inte på när vi fick kunskapen om abort eller liknande. Utan jag syftar på när det blev helt okej att göra abort för att barnet inte fungerar helt "normalt". Om det är okej att göra abort för att barnet har Downs Syndrom, är det då också okej att göra abort om barnet har ADHD? Om det gick att ta reda på det under graviditeten vill säga. Eller är det okej för att barnet har rött hår, för det är ju också ovanligt? Är det helt enkelt vår rättighet att bestämma om någon annan får leva eller inte?
Nu låter det kanske som att jag är emot abort, men det är jag verkligen inte. Jag tycker att det kan vara ett bra alternativ om man inte kan ta hand om barnet, eller om man blivit gravid genom t.ex. våldtäkt. Ett bra alternativ för någon annan. För mig är det inget bra alternativ. Andra får förstås göra som de vill med sina liv och fatta sina egna beslut, men ibland undrar jag hur människor tänker.
Livet stannade upp för en stund
I morse stannade livet upp när jag gick på toa och insåg att det kom blod på pappret. För ett par sekunder tänkte jag att "suck, det var väl det. Nu har jag fått missfall". Men jag hade inte ont eller liknande, men var förstås orolig ändå. Vi åkte in och hoppet började försvinna mer och mer. Det var väl helt enkelt inte meningen att vi skulle få det här barnet. Eller något annat barn för den delen.
Vi fick göra VUL och jag väntade bara på att hon skulle säga att det inte fanns något pyre kvar. Men tji fick jag! Ett fullt friskt litet pyre! Vilken otrolig lycka det var att få se att det trots allt finns ett lite pyre i magen, att allt inte bara är inbillning och att pyret faktiskt mår bra!
Nu ska jag försöka släppa oron och verkligen njuta istället. Liam ska bli storebror i april!
Personlighetstest
Det finns ett antal olika personlighetstest tillgängliga på internet. Jag provade på ett utav dem och resultatet ser ni nedan. Samma personlighetstest som jag gjorde kan du hitta här (och nu ska länken funka också...)
Din personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.
Enligt det här testet är jag också mer extrovert än introvert, tar in information via ett ”sjätte sinne” och ser möjligheterna istället för att ta in information via de andra sinnena och se det befintliga. Jag fattar beslut utefter mina känslor, inte efter hjärnan. Och enligt testet föredrar jag också att leva på ett planerat och organiserat sätt.
Det ser ut som att jag har valt rätt yrke i alla fall, om man ska tro testet. :-)
Tack..
Jag vill passa på att tacka för alla fina kommentarer jag fått här på bloggen. Jag läser dem alltid och de betyder mycket för mig, men jag är alldeles för dålig för att svara på dem tyvärr.
Det är tufft att tvingas leva utan sin son, men det är å andra sidan inte lätt att ge upp heller. Om vi skulle ge upp så skulle Liams död ha varit helt i onödan. Att han är död är förstås fortfarande i onödan, någonting som inte borde ha fått hända. Men vi har också lärt oss en hel del utav det och vi vet nu att vi måste passa på att leva varje dag och inte skjuta upp saker. Vem vet om det finns en morgondag? Vi har också lärt oss vikten av att verkligen säga vad man känner. Jag och Pontus försöker reda ut saker så fort det bara går, för OM någonting skulle hända vill vi inte att vi skulle ha varit osams den sista tiden tillsammans. Man lär sig helt enkelt uppskatta livet på ett annat sätt och tänker på saker man annars inte skulle ha tänkt på.
Att leva med sorgen efter sitt barn är ingenting jag önskar min värsta fiende. Inte ens mannen som tog Liam ifrån oss. Smärtan och sorgen är så stor att jag knappt vet hur jag står ut. Men jag önskar att alla människor fick känna på hur sorgen och saknaden efter ett barn är, bara för en dag. Om det var möjligt att göra så, så tror jag att människor därefter skulle tänka efter mer och ta vara på tiden. Och det vore ju inte helt fel. Sorgen och smärtan är förlamande. Ibland lamslår den mig fullständigt vilket gör det omöjligt att röra mig eller ens tänka på någonting annat är min sons sista minuter i livet. De där sista minuterna har spelats upp som en film framför mina ögon många, många gånger. Och de allra sista sekunderna är som en mardröm jag inte kan vakna upp ur. Jag såg en bil volta över min son. Jag fick se min son dö. Det finns inget värre. Men jag är ändå tacksam. Tacksam för att Liam inte märkte någonting och att han fick vara lycklig och ovetandes tills det var för sent. Och jag är tacksam att jag just den dagen inte hade gnällt på Liam eller liknande. Det är sånna tankar som jag måste ha för att orka.
Ett "jag älskar dig" på morgonen kan betyda mer än du tror.
Och jag kommer alltid att älska dig, Liam.
Träffande sånger
Det finns väldigt många sånger som känns väldigt träffande när det handlar om sorgen efter sitt barn (eller att mista någon över huvudtaget). Låtarna sätter ord på känslor som det inte finns till, men det får en också att känna att man trots allt inte är ensam om det här. Andra har gått igenom samma sak och överlevt. Några låtar jag kan rekommendera är:
Concrete angel - Martina McBride
Tears in heaven - Eric Clapton (Ett måste!)
He's my son - Mark Schultz
Slipped away - Avril Lavigne
What hurts the most - Rascal Flatts
Angel - Sarah McLachlan
Baby mine - Bette Midler
Walk on - U2
Och självklart en av de låtarna vi hade på Liams begravning, Into the west med Annie Lennox:
Svårt att förstå det
Tack vare olika forum har jag fått kontakt med andra som väntar barn till april. Vi skriver om allt möjligt, men allt känns så overkligt. Inte är väl jag gravid? Hur skulle det ha gått till? Efter att ha försökt så pass länge är det otroligt svårt att förstå att vi lyckats. Och inte bara det, det är också svårt att faktiskt våga tro och hoppas på det. Jag tar dagen som den kommer, utan något större hopp om att jag faktiskt kommer att få en liten bebis i april. Jag går bara och väntar på ett missfall vilket då ganska självklart gör det svårt att glädjas över detta.
Jag vill vara glad och inte oroa mig, men samtidigt känns det som att hela framtiden hänger på detta. Hur gör man egentligen för att släppa oron? Går det? Om någonting går fel och jag får ett missfall vill jag ju känna att jag åtminstone tog vara på stunden jag var gravid och att jag då var lycklig, "som alla andra".
Tid
Tiden är konstig. Ibland flyger den förbi och andra stunder tickar sekunderna fram. Och ibland känns det som att tiden flyger förbi samtidigt som sekunderna tickar fram. Till exempel känns det som en livstid sedan vi förlorade Liam, men samtidigt känns det som att det hände igår. Tiden går inte riktigt att sätta fingret på och det är svårt att veta i förväg om tiden flyger förbi eller inte.
Anledningen till att jag skriver om tiden är för att Mattis, min kusins son, fyller två år idag. Imorgon fyller hans storebror Felix fyra år. Felix föddes drygt en månad efter att vi förlorat Liam och när jag ser på honom eller hans lillebror känns tiden ännu märkligare. Hur kan han fortfarande vara ett litet barn när det är minst 25 år sedan vi förlorade Liam? Och i nästa sekund frågar jag mig själv om han verkligen föddes så snart efter att vi förlorat Liam, han känns ju så stor! Han är yngre än Liam, men redan större än vad Liam någonsin blev.
Sedan vi förlorade Liam har jag upptäckt hur mycket jag jämför med honom. Ser jag ett barn jämför jag det med Liam - sådär kort var inte han, Liam hade jute mörkare hår än så, sådär högt pratade inte Liam osv. För mig är det ett sätt att hålla Liam vid liv på, även om dessa jämförningar oftast är omedvetna.
Snart är det november, och då skulle Liam ha fyllt sex år. Det värker i varenda cell i min kropp när jag skriver "skulle ha blivit". Varför fick han inte bli sex år? Eller åtta år? Eller ens två år? Varför fick inte han börja skolan, få massa kompisar eller börja med någon sport? Det är så mycket som han aldrig fick uppleva, och så mycket jag och Pontus inte fick uppleva med honom. Varför ska jag leva och kämpa på, när jag förlorat min anledning till att leva? Varför ska jag leva, när min son inte fick det?
Jag tror att hans död hade varit lättare att acceptera om han hade haft en sjukdom eller liknande. Nu kan jag inte acceptera det. Hur ska jag någonsin kunna acceptera att en idiot tog min sons liv? Varför sa jag acceptera att han dödade min son, även om det "inte var meningen"? Och hur ska jag någonsin kunna acceptera att denna person just nu lever sitt liv och gör allt han nu vill göra när jag får gå till kyrkogården ifall jag vill vara nära min son? Det är sådant jag aldrig kan acceptera. Och det är sånna frågor jag får leva med att ständigt fråga mig själv.
Busig och glad, precis som det SKA vara....
Pälsbollen...
Jag har alltid älskat hundar och velat ha en, och jag har alltid haft en vision om hur hundar är även om hundar är precis som människor - väldigt olika. Men jag vågar mig faktiskt på att säga att vi har lyckats få världens charmigaste vovve. Inte nog med att han är väldigt glad och lekfull men också väldigt lydig, han vet precis när man behöver mysa lite med honom för att må bättre. Han är väldigt smart också vilket gör det mycket roligare att gå på t.ex. promenader med honom. Han stannar alltid innan han går ut på en väg, han går alltid på rätt sida av en lyktstolpe och han springer aldrig iväg utan håller sig alltid inom synhåll. En fantastisk hund helt enkelt som har fått mig att må mycket bättre många gånger!
Både igår och idag har jag haft fruktansvärt ont i magen så både jag och Pontus har varit oroliga för missfall. Men jag har tagit ytterligare ett graviditetstest (fantastisk känsla att få se det där efterlängtade plusset om och om igen!) och plusset är ännu tydligare än förut så vi hoppas på att allt är bra. Jag har hur som helst fått ta det lite lugnt och legat i sängen en del, och då kom en viss "liten" pälsboll och la sig bredvid mig. :-)
Skuldkänslor?
Jag är gravid, någonting som jag och Pontus har längtat i flera år efter. Vi borde vara lyckliga rakt igenom för denna nyhet. Men riktigt så enkelt är det tyvärr inte. Vi är lyckliga över att äntligen ha lyckats, men de där skuldkänslorna finns alltid i bakgrunden. Skuldkänslorna över Liam. Vad skulle han tycka och tro? Och vad kommer alla andra att tro nu när jag är gravid? Kommer de tro att vi har släppt Liam och gått vidare? Att vi "kommit över" det som hänt, som en del uttrycker det? Eller kommer de kanske förstå att vi aldrig kommer släppa Liam och "komma över" det som hänt, att vi aldrig ens kommer kunna acceptera det och att vi tänker på honom hela tiden, men att vi måste försöka leva också? Kommer en del tro att vi försöker ersätta Liam på något vis? Det är en tanke jag funderar mycket över, men i nästa sekund skrattar bort. Ersätta Liam? Det låter ju helt absurt. Han går inte att ersätta, ingen kan någonsin ta hans plats. Han är vår son, även om han inte finns hos oss. Vi "skaffar" inte ett syskon för att på något vis ersätta Liam. Vi har försökt få ett syskon till Liam för att det är vad som känns rätt för oss.
Kärleken och saknaden efter Liam kommer inte försvinna, inte ens minska. Men jag väljer att tro på att det kanske är lättare att leva med saknaden om man har ett till barn. Ett barn vi kommer att älska precis så som vi älskade Liam och fortfarande gör. Men allt det här är ju bara gissningar. Hur skulle jag eller Pontus kunna veta hur det faktiskt är när det bara har varit han och jag sedan det värdefullaste vi hade rycktes ifrån oss? Vi gissar, drömmer och hoppas. För att det är det enda sättet att orka på. Vi försöker leva, på våret vis. Vi försöker leva ett liv i helvetet och göra det bästa utav situationen. Men vem vet, en dag kanske vi får träffa Liam igen?
Innan vi förlorade Liam tänkte jag egentligen inte så mycket på himlen. För mig var det ganska självklart att det inte fanns en himmel. När man dog så var man död och man blev begraven. Mer än så var det inte. Men nu när vi har förlorat Liam griper jag efter halmstrån. Nu väljer jag att tro att det finns en himmel, eller åtminstone någonting bortom döden. För hur skulle jag annars orka om jag inte trodde på att Liam fortfarande fanns där ute någonstans, långt, långt borta?
Bilder från min bästa sida
Det finns stunder man inte vill h bildbevis på, bilder man vill bränna upp och aldrig nämna igen. Av någon anledning finns det en hel del sånna bilder på mig?! Men jag antar att man får bjuda lite på sig själv ibland :-) Detta ser jag som en påminnelse till mig själv - låt aldrig någon ta kort på mig igen när jag äter!
Eller när jag är trött efter en lång dag för den delen...
På båda bilderna ligger Liam i magen. Det känns som en evighet sedan!
Rädslan över att något är fel
Igår plussade jag. Känslan går inte att beskriva med ord. Jag har hoppats i flera år på ett syskon till Liam och tänkt att "någon gång kommer det..." men tiden har gått utan att jag blivit gravid. Hoppet började ta slut och på sistone har jag tänkt att det antagligen inte kommer bli fler barn, vilket var en stor sorg. Jag hade inte bara sorgen efter Liam att kämpa med, utan också sorgen över att jag aldrig skulle få bli mamma igen. Att jag aldrig skulle få se mitt eget barn växa upp.
Att då äntligen få det där plusset som vi längtat så länge efter...ett plus vi inte trodde att vi skulle få..det är otroligt! Vi är så otroligt lyckliga. Vi vet att något kan gå fel, och det är nu vår största rädsla, men plusset igår visade att jag kan bli gravid. Men det tar tid. Vi har fått mer att kämpa för nu!
Men rädslan över att någonting ska gå fel är förlamande. Om någonting går fel nu, vem vet hur lång tid det tar innan jag blir gravid igen? Om jag blir gravid igen. Och jag blir inte direkt yngre heller, vilket ökar riskerna för att någonting skulle vara fel med barnet. Men att någonting skulle vara fel med barnet (t.ex. downs syndrom) är ingenting jag oroar mig över. Det är sådant jag kan hantera, men jag kan inte hantera att jag aldrig blir mamma igen. Det är någonting jag velat hela livet, och någonting som togs ifrån mig på ett ögonblick den där dagen i juni.
Jag vet att jag svamlar, men jag försöker sätta ord på känslor som det inte finns ord till. Någonting som inte är helt lätt...
Mitt plus, som jag hoppas ska bli starkare och starkare.....
Dagen vi förlorade Liam
Detta inlägg skrev jag på bloggen på familjeliv, men jag flyttar över inlägget hit också då det är grunden till att jag startade den här bloggen som handlar om livet utan Liam.
Maken var på jobbet och jag tog med mig Liam ut till lekparken. Han gungade, klättrade på olika saker, sprang omkring och satte sig sedan i sandlådan för att leka. Han var så lycklig! Jag satt en bit bort från sandlådan och höll lite koll på honom samtidigt som jag bläddrade lite i en tidning. Liams skratt fyllde lekparken men ersattes efter en stund till polissirener och ljudet av två bilar som åkte fort. Alldeles för fort för att vara i ett radhusområde! Bilarna kommer närmare och jag tittar upp från tidningen lagom för att se hur en bil voltar över häcken som omringar lekparken och landar i sandlådan där Liam sitter. Det tar ett par sekunder innan jag inser vad som hänt, sedan är jag bredvid bilen och skriker efter min son. Min son som satt där bilen nu ligger upp- och ned.
Tiden stannar och jag är inte längre medveten om vad som sker runt omkring mig. Poliserna ringer min man, men han svarar inte. De försöker flera gånger. Efter en stund ringer han upp och en polis tar min mobil och går åt sidan för att prata med min man. Poliserna åker iväg för att hämta min man på jobbet (han är fortfarande ovetandes om vad som hänt, han vet bara ATT något har hänt) och jag får åka med två andra poliser till sjukhuset. Min man kommer och så fort han ser mig förstår han att det är Liam. Något har hänt vår son. Poliserna förklarar för honom vad som hänt och vi bryter båda ut i hysterisk gråt och skrik. Vi får prata med en präst och en kurator, men vad hjälper det när vår son är död?! Det finns inget att göra åt det.
Familj och vänner får höra talas om vad som hänt och sms:en strömmar in. Vi får åka hem, där våra föräldrar är. Det blir kväll och natt. Igen av oss sover trots att vi är så trötta. Jag ser allt spelas upp framför mina ögon. Hur bilen voltar över Liam. Jag funderar på om det fanns någonting jag kunde ha gjort. Varför gick vi inte till någon annan lekpark? Varför gick vi ens ut? Hade det hjälp om jag suttit bredvid honom i sandlådan?
Han som körde bilen klarade sig i stort sett utan en skråma. Och det visade sig att han kört rattfull. 1,2 promille. Han fick 3 års fängelse och vi fick begrava vår son.
På en sekund hade en helt vanlig dag blivit vår värsta mardröm och nu tvingas vi leva ett liv utan vår solstråle, vår älskling, vår son.
En dag tror jag att vi möts igen. Det måste jag tro på för att orka.
Du är mitt allt Liam, för evigt.
Ny blogg
Jag har tidigare bloggat på familjeliv, men går nu över till denna blogg då jag tycker det verkar enklare. Familjeliv är inte anpassat för att blogga på :-) Jag hoppas att ni hittar hit, alla ni som följde min blogg på familjeliv. Kanske trillar det även in en och annan ny läsare? Vi får se!
