Alldeles ny
En alldeles färsk liten Sienna. Känns som igår - men samtidigt inte.
Älskade lilla tjej!
Lillasyster
Tänkte bara informera er som fortfarande klickar in här om att Liam har blivit storebror till världens finaste lilla tjej. :-)
Lillasyster Sienna Lykke Mathilde föddes 21 april, 13 dagar över tiden. Stämmer ganska bra att fint folk kommer sent. ;-) Hon. vägde 3850 g och var 51 cm. Världens enklaste lilla bebis som mest äter och sover. Hon sover dessutom riktigt bra på nätterna vilket hennes föräldrar uppskattar. ;-)
Ska lägga in någon bild senare, har tyvärr inte tillgång till dem just nu. :-)
Vad sa du?
Jag hade fått en tid hos barnmorskan idag, delvis för att kolla upp huvudvärken och mina värden. Allt såg bra ut så huvudvärken är förmodligen inte graviditetsrelaterad. Men vi fick också frågan om vi ville göra ett ultraljud, och det tackar man ju aldrig nej till! :)
Vi fick se vår fina lilla älskling men efter en stund blir barnmorskan tyst och ser ganska fundersam ut vilket naturligtvis gjorde både mig och Pontus nervösa. Efter vad som kändes som en evighet säger hon "jag måste ha sett fel sist, det är ju en flicka!". Både jag och Pontus undrade om vi verkligen hade hört rätt. Vi ska ju inte få någon flicka, vi ska ju få en liten lillebror! Men hon gick och hämtade en kollega som också skulle få kolla, bara för att hon skulle vara på säkra sidan (vilket man ju å andra sidan aldrig är när det gäller ultraljud) men även kollegan tyckte det såg ut som en flicka. Så nu får vi tänka om. Vi ska inte få någon lillebror till Liam. Liam ska få en lillasyster!
RUL rapport...
Idag var det ju äntligen dags för rul :-) jag var så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen precis innan det var dags! Men jag hade inte behövt oroa mig, allt var bra med vår lilla älskling! Har fått torka lyckotårarna hela dagen. ;-)
Dessvärre såg vi inte så mycket som vi hade hoppats på, men vi såg i alla fall bebisen suga på tummen och att Liam troligtvis får en lillebror. :) Det blir skoj med en till kille, även om det blir lite mer att förbereda sig på rent mentalt.
Blev även flyttad från mitt tidigare BF datum 12/4 till 8/4 så det är ju 4 dagar åt rätt håll. Men som bekant kommer ju han ju när han själv vill...
RUL
Vi har tagit det ganska lugnt idag och ägnat många tankar åt Liam. Det är många som undrar hur man egentligen firar ett barn som inte finns med en längre. För vår del handlar det inte om att fira på samma sätt, för det går ju inte. Dock äter vi t.ex. lite godare mat, fikar lite, tänker på vår lillkille etc. Önskar att vi kunde ha hälsat på honom vid graven idag, men vi bor ju för långt ifrån... Nästa år blir det andra bullar dock, då kommer vi ju bo så nära att vi kan hälsa på varje dag om vi skulle vilja!
Och imorgon är det äntligen dags för RUL! Det vill säga rutin ultraljud, för er som inte vet vad det betyder. :-) Har längtat så otroligt efter att få se vår lilla älskling. Förhoppningsvis är allt bra, men jag (vi) är ändå riktigt nervösa! Så håll gärna en tumme för oss imorgon runt 9 tiden! :-)
Nedräkningen har börjat på riktigt
Nu har nedräkningen verkligen börjat. Nedräkningen till RUL! På fredag nästa vecka får vi se vår älskling som nu börjat sparka mer och mer. Jag försöker att inte bli nervös men det är ju lättare sagt än gjort. :-) Är inte nervös för att h*n inte lever för jag känner ju sparkarna, däremot över att någonting skulle vara riktigt fel. Och då menar jag inte Downs Syndrome eller liknande för det skulle vi ändå kunna hantera. Men tänk om någonting är så pass fel att barnet inte har någon chans att överleva utanför magen? Jag oroar mig förhoppningsvis i onödan som vanligt. Jag får försöka fokusera på det som är positivt istället - att vi trots allt ska få se vårt barn, att vi förhoppningsvis får veta könet, att jag känner sparkarna, att h*n lever...
En liten mage..
Tänkte att det kanske var dags för en magbild! ;-) Dessvärre är det ingen vidare bra bild, men å andra sidan kommer det ju fler bilder. Bilden är tagen i v. 15.
Bra start på dagen
Plötsligt händer det! ;-) Och idag hände det jag drömt om i flera års tid och inte vetat om jag någonsin får uppleva igen. Idag kände jag nämligen den efterlängtade sparken från lillasyster/lillebror! Kände det ett par gånger men sedan dess har jag inte känt någonting men det gör ingenting - det här kan jag leva på länge! Nästa milstolpe är RUL och förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge innan även Pontus kan känna hur vår lilla bebis lever rövare!
Fler som väntar barn?
Jag vill passa på att tipsa om en sida för de som väntar barn och som klurar på namn. Eller till de som planerar barn, eller bara vill testa för skojs skull. :-) Inne på nymbler.com kan du skriva in förslag på namn du gillar (max 6 st) och sedan få förslag i samma stil, liknande känsla, samma ursprung etc.
Det var delvis inne på nymbler vi hittade namnet till Filuren, om det är en liten tjej jag har i magen. När det gäller pojknamn är vi fortfarande ute i namndjungeln och letar...Namnet till en lillasyster försöker vi hålla lite hemligt. Men jag kan ju avslöja att det är engelskt och således ganska ovanligt i Sverige med 43 bärare och att det börjar på S. ;-)
Är jag verkligen gravid?
Det känns fortfarande helt otroligt att jag skulle vara gravid. Det kan väl inte stämma? Det har inte sjunkit in ännu att om allt går bra så blir Liam storebror i april. För det är så jag fortfarande tänker. OM allt går bra. Vi vet ju hur snabbt allting kan ändras och jag kommer inte våga lita på att allt verkligen är bra med vår lilla filur innan ultraljudet. Det känns som att det är såå länge kvar till ultraljudet, men idag är jag i v.13+1 så det är ju faktiskt inte så länge kvar.
Jag tänker i stort sett på filuren hela tiden, vilket förstås får tiden att gå långsammare. Men det är ju så svårt! Jag försöker att inte drömma mig bort men allt för ofta kommer jag på mig själv att fundera över barnvagn, mammaledighet, att vi måste ta tag och kolla igenom Liams gamla saker om det finns något där som lillasyster/lillebror kan få, och förstås över vad filuren ska få heta. För jag antar att det kanske inte är så kul att heta Filuren? :-) Men det där löser sig. Vi har ett par favoriter som vi håller hemliga. ;-)
Vi längtar efter dig!
12+0
Idag firar vi lite här hemma. Idag är jag äntligen i v. 12+0 och har graviditetsvecka 12 avklarad och för er som inte vet det så minskar missfallsrisken efter denna vecka.
Så idag är vi glada är hemma! Vår lilla filur kämpar på i magen och det är en fantastiskt känsla av att äntligen vara gravid igen. Vi visste inte om vi någonsin skulle få bli föräldrar igen, men nu är vi här och väntar på vårt barn! För även om det rent tekniskt sett inte är ett barn ännu på flera långa veckor, så är det fortfarande vårt barn för oss. Vi drömmer oss lätt bort och glömmer bort att det faktiskt är ett tag kvar till april. Men hur skulle vi kunna låta bli att drömma när det är något vi längtat efter så länge? Något vi ser fram emot så otroligt mycket?!
Nästa milstolpe blir RUL (rutin ultraljudet) där vi får se vår lilla älskling igen och förhoppningsvis veta könet om bebis samarbetar med oss. :-) Det är säkert en riktig busbebis! ;-)
Ett litet pyre...
Idag var det en bra dag. Idag har vi nämligen fått se världens finaste lilla bebis. Vårt barn! Eftersom att jag och Pontus åker utomlands på lördag så missar vi inskrivningstiden, så jag ringde och kollade om det fanns någon annan tid. Den enda tiden som fanns var idag, så det var bara att ändra planerna och ta sig dit. Nervositeten kom smygande...Tänk om? Tänk om allt bara var inbillning? Tänk om vårt lilla pyre inte fanns längre? Men vi hade inte behövt oroa oss. Allt såg bra ut och vårat pyre var så fin! Hjärtat tickade på som ljuv musik och tårarna forsade på både mig och Pontus. Nu måste det bara gå vägen!
Det känns som en halv livstid sedan jag fick det där plusset på stickan. Men om jag tänker efter så är det bara drygt över en månad sedan. Det är så länge till april! Men jag kan stå ut med den väntan om jag tänker på att vi snart vår hålla vårt barn i våra armar igen.
Just idag är vi lyckliga. Just idag mår vi bra!
Ta reda på könet?
Många funderar på om de ska ta reda på könet på barnet när man är gravid. Av många olika anledningar förstås. För oss är valet självklart, men alla får givetvis göra som de vill. Vi vet att livet kan förändras på en sekund, att det vi håller så kärt kan försvinna utan en chans att hinna se det blomma...Därför vill vi ta reda på könet på vårt barn. För att lättare kunna knyta an till barnet redan i magen, ge barnet en identitet och säga han eller hon istället för "det". Det blir mycket personligare och mer kärleksfullt, enligt oss.
En del som inte vill ta reda på könet säger att de vill ha en överraskning vid förlossningen. Jag tänker som så att det alltid är en överraskning, oavsett om man vet könet eller inte. Nu har jag ingenting att jämföra med, men vet man könet vet man ju automatiskt inte hårfärg, ögonfärg, vems mun och näsa barnet har. Allt sådant. Jag älskar att sitta fundera på sådant, vem barnet är lik etc. Jag förstår tjusningen i att inte veta könet. Jag förstår om man inte vill veta, för att könet inte spelar någon roll. Men jag - eller vi rättare sagt - är alldeles för nyfikna för att låta bli.
Men, det finns också en annan anledning till att vi vill veta. Det har med Liam att göra. Får vi en pojke till så skulle det kanske kännas mer som Liam. Det skulle bli jobbigare på ett sätt, för att det blir ännu mer uppenbart vad vi har förlorat. Men också lättare för att vi "får tillbaka" en del utav det. En flicka skulle i mina ögon vara lättare för att en flicka inte är associerat med Liam på samma sätt. Men om det betyder att jag hellre vill ha en flicka? Faktiskt inte. Jag kan säga att könet spelar ingen roll över huvudtaget för mig, men jag vill ha en chans att förbereda mig.
Om det är en pojke, och om han dessutom är lik Liam och jag får upp honom på bröstet vid förlossningen - hur reagerar jag då? Det är sådana frågor som cirkulerar i mitt huvud. Frågor det inte finns något svar på, inte än.
Var jag såhär trött sist också?
Jag är så fruktansvärt trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är en kamp att ta sig upp på morgonen, och när jag väl kommer till jobbet kan jag knappt stå på benen utav trötthet. Minut efter minut tickar förbi men det känns som en evighet innan man äntligen får gå hem. Och när jag kommer hem lägger jag mig på soffan direkt och somnar, vaknar av att Pontus väcker mig föt att vi ska äta, och efter maten somnar jag igen. Och vips är det morgon och samma sak upprepas...
Jag vet att jag var trött när jag väntade Liam också, men såhär trött? Jag kan inte fungera normalt och det känns som jag har blivit överkörd av ett tåg. Jag hoppas verkligen att det vänder snart, inte bara för min skull utan för Pontus. Han är så förstående, men speciellt roligt sällskap är jag ju inte direkt när jag ligger och sover i soffan. ;-)
Ryktet går?
Nu tror jag att de allra flesta vet om att det bor en liten filur i min mage. Idag fick kollegorna på jobbet reda på det också. En utav mina närmare kollegor frågade hur det gick med syskonförsöken och då fick jag ju bekänna färg och säga att det faktiskt var ett litet syskon på väg. Det känns fortfarande konstigt att säga så, att vi ska få ett barn till, att Liam ska bli storebror. Vänjer man sig någonsin?
Hur som helst. På nästa rast gick jag tillbaka till lärarrummet och möttes utav menande blickar och leenden. Det var nog visst någon som inte kunde hålla tyst. :-) Men det gör ingenting. Nu vet ju alla varför jag är så fruktansvärt trött hela tiden och kanske dagdrömmer ännu mer än vanligt. :-)
Jag har börjar släppa lite på oron och slappna av. Jag kan ju inte göra någonting ändå utan det går som det går och just nu försöker jag bara njuta av att faktiskt vara gravid. Jag försöker våga drömma. Jag drömmer om framtiden med vårt barn, men i mina drömmar är barnet aldrig äldre än två år. Hur är tvååringar? Treåringar? Det är en ålder jag inte fått uppleva med mitt barn, men jag väljer att tro att jag kommer att få uppleva det den här gången. Den här gången ska det gå bra!
Hur kan man älska någon så väldigt liten så fruktansvärt mycket? Vi älskar dig, liten!
Livet stannade upp för en stund
I morse stannade livet upp när jag gick på toa och insåg att det kom blod på pappret. För ett par sekunder tänkte jag att "suck, det var väl det. Nu har jag fått missfall". Men jag hade inte ont eller liknande, men var förstås orolig ändå. Vi åkte in och hoppet började försvinna mer och mer. Det var väl helt enkelt inte meningen att vi skulle få det här barnet. Eller något annat barn för den delen.
Vi fick göra VUL och jag väntade bara på att hon skulle säga att det inte fanns något pyre kvar. Men tji fick jag! Ett fullt friskt litet pyre! Vilken otrolig lycka det var att få se att det trots allt finns ett lite pyre i magen, att allt inte bara är inbillning och att pyret faktiskt mår bra!
Nu ska jag försöka släppa oron och verkligen njuta istället. Liam ska bli storebror i april!
Rädslan över att något är fel
Igår plussade jag. Känslan går inte att beskriva med ord. Jag har hoppats i flera år på ett syskon till Liam och tänkt att "någon gång kommer det..." men tiden har gått utan att jag blivit gravid. Hoppet började ta slut och på sistone har jag tänkt att det antagligen inte kommer bli fler barn, vilket var en stor sorg. Jag hade inte bara sorgen efter Liam att kämpa med, utan också sorgen över att jag aldrig skulle få bli mamma igen. Att jag aldrig skulle få se mitt eget barn växa upp.
Att då äntligen få det där plusset som vi längtat så länge efter...ett plus vi inte trodde att vi skulle få..det är otroligt! Vi är så otroligt lyckliga. Vi vet att något kan gå fel, och det är nu vår största rädsla, men plusset igår visade att jag kan bli gravid. Men det tar tid. Vi har fått mer att kämpa för nu!
Men rädslan över att någonting ska gå fel är förlamande. Om någonting går fel nu, vem vet hur lång tid det tar innan jag blir gravid igen? Om jag blir gravid igen. Och jag blir inte direkt yngre heller, vilket ökar riskerna för att någonting skulle vara fel med barnet. Men att någonting skulle vara fel med barnet (t.ex. downs syndrom) är ingenting jag oroar mig över. Det är sådant jag kan hantera, men jag kan inte hantera att jag aldrig blir mamma igen. Det är någonting jag velat hela livet, och någonting som togs ifrån mig på ett ögonblick den där dagen i juni.
Jag vet att jag svamlar, men jag försöker sätta ord på känslor som det inte finns ord till. Någonting som inte är helt lätt...
Mitt plus, som jag hoppas ska bli starkare och starkare.....
