Livet utan Liam

Pontus mamma ringde och berättade att Ragnar (Pontus pappa) var på sjukhuset men att vi inte behövde oroa oss. De trodde inte att det var någon fara och att han snart skulle vara hemma igen. Men riktigt så blev det inte. Vid 9 tiden på kvällen ringer sjukhuset till oss och frågar om vi kan komma in. Det finns inte längre någonting de kan göra för honom, utan de avvaktar och låter det ta den tid de tar. Pontus ville hoppa in i bilen och köra direkt och blev lite smått galen på mig när jag vägrade att ge honom bilnycklarna och istället förvisade honom till passagerarsidan. Aldrig att jag låter honom köra efter att fått dessa nyheter.

När vi kommer till sjukhuset får vi gå in till Ragnar där även Pontus mamma finns. Hon hade nätt och jämnt hunnit in till sjukhuset igen innan det var för sent och jag och Pontus var några minuter sena.

Ragnar är, var, en otrolig person. Så otroligt stort tålamod med allting och en kämparglöd som jag aldrig sett tidigare. Han gav inte upp i första taget och vi vet hur glad han var över att vi skulle få ett barn till, och hur mycket han längtade efter att bli farfar igen. Någonting som nu inte kommer att hända.