Födelsedagsfirande
Igår fyllde svärfar år och det blev alltså lite födelsedagsfirande. Det var lättare sagt än gjort att hitta någon födelsedagspresent! Vi var på väg att ge upp när vi hittade den perfekta presenten - de tallrikar han samlar på! Både han och vi har letat efter de tallrikarna länge, så det var perfekt när vi hittade ett par stycken i en antikaffär. Svärfar blev nöjd och glad och fick nästan lite tårar i ögonen. ;-) Och det kom riktiga tårar när vi började prata om lilla syskonet. Så härligt att se och höra hur alla blir så glada för vår skull! Och desto roligare blev det för vår skull när vi fick veta att lilla pyret ska få en jämngammal kusin! I mars ska Pontus storebror och hans fru tydligen få sitt femte barn. Kanon kul!
SÅ man kan väl lugnt påstå att det blev ett bra födelsedagsfirande igår, för alla inblandade! :-)
Liam...
Making a decision to have a child – it’s momentous. It is to decide forever to have your heart go walking around outside your body.
Så mycket annat...
Det är mycket annat som pågår nu vilket inte riktigt ger mig tid att skriva här. Men jag ska inte skylla helt och hållet på det, utan inspirationen har inte heller varit på topp.
Det har varit mycket att göra på jobbet, både igår och idag. Dessvärre ser det inte ut som att det kommer att bli lugnare på ett tag heller. Jag känner att jag inte riktigt kommit in i jobbtempot än. Jag har riktat in mig på att jag snart kommer att få vara mammaledig så dagarna känns otroligt långa. Och ledigheten känns långt bort....Men det är väl bara att stå ut.
Det har också varit en hel del andra funderingar de senaste dagarna. Pontus blev nämligen erbjuden ett nytt jobb, ett jobb han länge drömt om. Nackdelen är att vi i så fall måste flytta ner till storstan - Stockholm. Jag har bott där när jag var liten och alltid önskat att jag kunde bo där igen. Men det är ju inte riktigt så enkelt nu när man är vuxen. Dels ska man ju hitta ett jobb. Men jag vill också bo i ett område där jag känner mig trygg och med gott samvete kan låta mitt barn växa upp. Jag vet egentligen inte så mycket om Stockholm och vilka ställen som är "bra" att bo på och vilka som är "mindre bra". Men det är väl någonting vi får kolla upp i så fall. Flyttar vi till Stockholm kommer vi också betydligt närmare Liam. Han ligger begraven på samma ställe som min farfar, ca en timme utanför Stockholm. Det skulle betyda så otroligt mycket för oss. Att ha möjligheten att åka dit precis när vi vill. Men flyttar vi härifrån flyttar vi också från staden där vi levde med Liam. Flyttar vi till en annan stad blir han mindre levande. I en annan stad har vi inga minnen utav honom. Vi får väl helt enkelt fundera vidare, vi har ju ett tag på oss!
Det händer när man minst anar det
Saker och ting har en tendens att hända när man som minst anar det, och de man minst tror att det ska hända. Åtminstone är det så för mig. Min lilla lillebror (som inte är så liten längre...) är en riktig tuffing som har svårt att att visa sig svag. Idag ringde han till mig och grät i telefonen. Redan där trodde jag att jag skulle svimma. Vad kan egentligen ha hänt för att få honom att gråta?! Han fick knappt fram orden, men sedan kom de, "Jag och Anna ska skiljas".
Och jag som trott att de varit så lyckliga! Vilket de visserligen har varit, enligt honom. De har tre barn tillsammans, minstingen är född i början på juli. Men som han säger, ibland känns allt bra men man känner inom sig att det inte fungerar. Jag är så ledsen för hans skull, för Annas, för barnens. Att detta kom så plötsligt förvånad mig mest. Allt har verkat som vanligt mellan dem, även när man pratat med dem. Jag är bara så förvånad. Men samtidigt är jag stolt över min lillebror. Han vågar ta steget och skilja sig istället för ett leva i ett förhållande han inte tror på, i ett förhållande där han inte känner att allt fungerar som det ska. Jag hoppas bara på att det löser sig för det bästa för dem alla. Jag antar att det är tur i oturen att barnen är små och inte kommer att minnas så mycket? Men å andra sidan, vad vet jag om sådant?
Minnen
Idag har jag tänkt på Liam i stort sett hela dagen. Jag har tänkt på alla roliga saker vi brukade göra och vad vi skulle ha gjort nu när han blivit äldre.
Till exempel har jag tänkt på alla de gånger vi bakade tillsammans. Liam älskade att vara med och laga mat eller baka! Kanske för att han då kunde smaka på saker och ting när han trodde att vi inte såg? ;-)
Liam och jag håller på bakar....
Och resultatet blev detta. Liam fick slänga på allting vilket förstås var jättekul ;-)
"The bakers". Ser ut som att Liam har smakat på något, för ovanlighetens skull. ;-)
Jag önskar så innerligt att jag fick göra alla dessa vardagssaker med honom igen, få hans leende och höra hans underbara skratt. Världens härligaste lille kille! De är dessa stunder jag försöker minnas, istället för den dagen allt rycktes undan från mig och Pontus. Och för Liam. Liam som inte fick bli stor, inte fick börja skolan, inte fick göra det barn vill, inte bli vuxen, inte hinna drömma om framtiden... Det största förlusten är inte min och Pontus, en är Liams.
Älskade lilla kille var jag saknar dig! Jag får göra dessa saker med ditt syskon istället och hoppas på att du trots allt finns där ute någonstans och håller ett vakande öga på oss så att du också får vara med på ett hörn!
Tillbaka till verkligheten
Idag var det första dagen på jobbet efter semestern. Det var riktigt trögt att gå upp i morse vill jag lova, men det gick över efter en stund. Det var kul att träffa alla kollegor och elever, framförallt de nya eleverna. Det blir en hel del jobb såhär i början. Massor utav papper och liknande att ordna med, träff alla nya elever och prata med dem och liknande. Men det är ju också kul! När man väl kommit igång. :-)
Nu är jag dock riktigt trött...Får sova tidigt ikväll och hoppas att det är lättare att gå upp imorgon!
Personlighetstest
Det finns ett antal olika personlighetstest tillgängliga på internet. Jag provade på ett utav dem och resultatet ser ni nedan. Samma personlighetstest som jag gjorde kan du hitta här (och nu ska länken funka också...)
Din personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.
Enligt det här testet är jag också mer extrovert än introvert, tar in information via ett ”sjätte sinne” och ser möjligheterna istället för att ta in information via de andra sinnena och se det befintliga. Jag fattar beslut utefter mina känslor, inte efter hjärnan. Och enligt testet föredrar jag också att leva på ett planerat och organiserat sätt.
Det ser ut som att jag har valt rätt yrke i alla fall, om man ska tro testet. :-)
Tack..
Jag vill passa på att tacka för alla fina kommentarer jag fått här på bloggen. Jag läser dem alltid och de betyder mycket för mig, men jag är alldeles för dålig för att svara på dem tyvärr.
Det är tufft att tvingas leva utan sin son, men det är å andra sidan inte lätt att ge upp heller. Om vi skulle ge upp så skulle Liams död ha varit helt i onödan. Att han är död är förstås fortfarande i onödan, någonting som inte borde ha fått hända. Men vi har också lärt oss en hel del utav det och vi vet nu att vi måste passa på att leva varje dag och inte skjuta upp saker. Vem vet om det finns en morgondag? Vi har också lärt oss vikten av att verkligen säga vad man känner. Jag och Pontus försöker reda ut saker så fort det bara går, för OM någonting skulle hända vill vi inte att vi skulle ha varit osams den sista tiden tillsammans. Man lär sig helt enkelt uppskatta livet på ett annat sätt och tänker på saker man annars inte skulle ha tänkt på.
Att leva med sorgen efter sitt barn är ingenting jag önskar min värsta fiende. Inte ens mannen som tog Liam ifrån oss. Smärtan och sorgen är så stor att jag knappt vet hur jag står ut. Men jag önskar att alla människor fick känna på hur sorgen och saknaden efter ett barn är, bara för en dag. Om det var möjligt att göra så, så tror jag att människor därefter skulle tänka efter mer och ta vara på tiden. Och det vore ju inte helt fel. Sorgen och smärtan är förlamande. Ibland lamslår den mig fullständigt vilket gör det omöjligt att röra mig eller ens tänka på någonting annat är min sons sista minuter i livet. De där sista minuterna har spelats upp som en film framför mina ögon många, många gånger. Och de allra sista sekunderna är som en mardröm jag inte kan vakna upp ur. Jag såg en bil volta över min son. Jag fick se min son dö. Det finns inget värre. Men jag är ändå tacksam. Tacksam för att Liam inte märkte någonting och att han fick vara lycklig och ovetandes tills det var för sent. Och jag är tacksam att jag just den dagen inte hade gnällt på Liam eller liknande. Det är sånna tankar som jag måste ha för att orka.
Ett "jag älskar dig" på morgonen kan betyda mer än du tror.
Och jag kommer alltid att älska dig, Liam.
Träffande sånger
Det finns väldigt många sånger som känns väldigt träffande när det handlar om sorgen efter sitt barn (eller att mista någon över huvudtaget). Låtarna sätter ord på känslor som det inte finns till, men det får en också att känna att man trots allt inte är ensam om det här. Andra har gått igenom samma sak och överlevt. Några låtar jag kan rekommendera är:
Concrete angel - Martina McBride
Tears in heaven - Eric Clapton (Ett måste!)
He's my son - Mark Schultz
Slipped away - Avril Lavigne
What hurts the most - Rascal Flatts
Angel - Sarah McLachlan
Baby mine - Bette Midler
Walk on - U2
Och självklart en av de låtarna vi hade på Liams begravning, Into the west med Annie Lennox:
Svårt att förstå det
Tack vare olika forum har jag fått kontakt med andra som väntar barn till april. Vi skriver om allt möjligt, men allt känns så overkligt. Inte är väl jag gravid? Hur skulle det ha gått till? Efter att ha försökt så pass länge är det otroligt svårt att förstå att vi lyckats. Och inte bara det, det är också svårt att faktiskt våga tro och hoppas på det. Jag tar dagen som den kommer, utan något större hopp om att jag faktiskt kommer att få en liten bebis i april. Jag går bara och väntar på ett missfall vilket då ganska självklart gör det svårt att glädjas över detta.
Jag vill vara glad och inte oroa mig, men samtidigt känns det som att hela framtiden hänger på detta. Hur gör man egentligen för att släppa oron? Går det? Om någonting går fel och jag får ett missfall vill jag ju känna att jag åtminstone tog vara på stunden jag var gravid och att jag då var lycklig, "som alla andra".
Pälsbollen...
Jag har alltid älskat hundar och velat ha en, och jag har alltid haft en vision om hur hundar är även om hundar är precis som människor - väldigt olika. Men jag vågar mig faktiskt på att säga att vi har lyckats få världens charmigaste vovve. Inte nog med att han är väldigt glad och lekfull men också väldigt lydig, han vet precis när man behöver mysa lite med honom för att må bättre. Han är väldigt smart också vilket gör det mycket roligare att gå på t.ex. promenader med honom. Han stannar alltid innan han går ut på en väg, han går alltid på rätt sida av en lyktstolpe och han springer aldrig iväg utan håller sig alltid inom synhåll. En fantastisk hund helt enkelt som har fått mig att må mycket bättre många gånger!
Både igår och idag har jag haft fruktansvärt ont i magen så både jag och Pontus har varit oroliga för missfall. Men jag har tagit ytterligare ett graviditetstest (fantastisk känsla att få se det där efterlängtade plusset om och om igen!) och plusset är ännu tydligare än förut så vi hoppas på att allt är bra. Jag har hur som helst fått ta det lite lugnt och legat i sängen en del, och då kom en viss "liten" pälsboll och la sig bredvid mig. :-)
Skuldkänslor?
Jag är gravid, någonting som jag och Pontus har längtat i flera år efter. Vi borde vara lyckliga rakt igenom för denna nyhet. Men riktigt så enkelt är det tyvärr inte. Vi är lyckliga över att äntligen ha lyckats, men de där skuldkänslorna finns alltid i bakgrunden. Skuldkänslorna över Liam. Vad skulle han tycka och tro? Och vad kommer alla andra att tro nu när jag är gravid? Kommer de tro att vi har släppt Liam och gått vidare? Att vi "kommit över" det som hänt, som en del uttrycker det? Eller kommer de kanske förstå att vi aldrig kommer släppa Liam och "komma över" det som hänt, att vi aldrig ens kommer kunna acceptera det och att vi tänker på honom hela tiden, men att vi måste försöka leva också? Kommer en del tro att vi försöker ersätta Liam på något vis? Det är en tanke jag funderar mycket över, men i nästa sekund skrattar bort. Ersätta Liam? Det låter ju helt absurt. Han går inte att ersätta, ingen kan någonsin ta hans plats. Han är vår son, även om han inte finns hos oss. Vi "skaffar" inte ett syskon för att på något vis ersätta Liam. Vi har försökt få ett syskon till Liam för att det är vad som känns rätt för oss.
Kärleken och saknaden efter Liam kommer inte försvinna, inte ens minska. Men jag väljer att tro på att det kanske är lättare att leva med saknaden om man har ett till barn. Ett barn vi kommer att älska precis så som vi älskade Liam och fortfarande gör. Men allt det här är ju bara gissningar. Hur skulle jag eller Pontus kunna veta hur det faktiskt är när det bara har varit han och jag sedan det värdefullaste vi hade rycktes ifrån oss? Vi gissar, drömmer och hoppas. För att det är det enda sättet att orka på. Vi försöker leva, på våret vis. Vi försöker leva ett liv i helvetet och göra det bästa utav situationen. Men vem vet, en dag kanske vi får träffa Liam igen?
Innan vi förlorade Liam tänkte jag egentligen inte så mycket på himlen. För mig var det ganska självklart att det inte fanns en himmel. När man dog så var man död och man blev begraven. Mer än så var det inte. Men nu när vi har förlorat Liam griper jag efter halmstrån. Nu väljer jag att tro att det finns en himmel, eller åtminstone någonting bortom döden. För hur skulle jag annars orka om jag inte trodde på att Liam fortfarande fanns där ute någonstans, långt, långt borta?
Bilder från min bästa sida
Det finns stunder man inte vill h bildbevis på, bilder man vill bränna upp och aldrig nämna igen. Av någon anledning finns det en hel del sånna bilder på mig?! Men jag antar att man får bjuda lite på sig själv ibland :-) Detta ser jag som en påminnelse till mig själv - låt aldrig någon ta kort på mig igen när jag äter!
Eller när jag är trött efter en lång dag för den delen...
På båda bilderna ligger Liam i magen. Det känns som en evighet sedan!
Ny blogg
Jag har tidigare bloggat på familjeliv, men går nu över till denna blogg då jag tycker det verkar enklare. Familjeliv är inte anpassat för att blogga på :-) Jag hoppas att ni hittar hit, alla ni som följde min blogg på familjeliv. Kanske trillar det även in en och annan ny läsare? Vi får se!
