Livet utan Liam

Det är tufft att tvingas leva utan sin son, men det är å andra sidan inte lätt att ge upp heller. Om vi skulle ge upp så skulle Liams död ha varit helt i onödan. Att han är död är förstås fortfarande i onödan, någonting som inte borde ha fått hända. Men vi har också lärt oss en hel del utav det och vi vet nu att vi måste passa på att leva varje dag och inte skjuta upp saker. Vem vet om det finns en morgondag? Vi har också lärt oss vikten av att verkligen säga vad man känner. Jag och Pontus försöker reda ut saker så fort det bara går, för OM någonting skulle hända vill vi inte att vi skulle ha varit osams den sista tiden tillsammans. Man lär sig helt enkelt uppskatta livet på ett annat sätt och tänker på saker man annars inte skulle ha tänkt på.

Att leva med sorgen efter sitt barn är ingenting jag önskar min värsta fiende. Inte ens mannen som tog Liam ifrån oss. Smärtan och sorgen är så stor att jag knappt vet hur jag står ut. Men jag önskar att alla människor fick känna på hur sorgen och saknaden efter ett barn är, bara för en dag. Om det var möjligt att göra så, så tror jag att människor därefter skulle tänka efter mer och ta vara på tiden. Och det vore ju inte helt fel. Sorgen och smärtan är förlamande. Ibland lamslår den mig fullständigt vilket gör det omöjligt att röra mig eller ens tänka på någonting annat är min sons sista minuter i livet. De där sista minuterna har spelats upp som en film framför mina ögon många, många gånger. Och de allra sista sekunderna är som en mardröm jag inte kan vakna upp ur. Jag såg en bil volta över min son. Jag fick se min son dö. Det finns inget värre. Men jag är ändå tacksam. Tacksam för att Liam inte märkte någonting och att han fick vara lycklig och ovetandes tills det var för sent. Och jag är tacksam att jag just den dagen inte hade gnällt på Liam eller liknande. Det är sånna tankar som jag måste ha för att orka.