Skuldkänslor?
Jag är gravid, någonting som jag och Pontus har längtat i flera år efter. Vi borde vara lyckliga rakt igenom för denna nyhet. Men riktigt så enkelt är det tyvärr inte. Vi är lyckliga över att äntligen ha lyckats, men de där skuldkänslorna finns alltid i bakgrunden. Skuldkänslorna över Liam. Vad skulle han tycka och tro? Och vad kommer alla andra att tro nu när jag är gravid? Kommer de tro att vi har släppt Liam och gått vidare? Att vi "kommit över" det som hänt, som en del uttrycker det? Eller kommer de kanske förstå att vi aldrig kommer släppa Liam och "komma över" det som hänt, att vi aldrig ens kommer kunna acceptera det och att vi tänker på honom hela tiden, men att vi måste försöka leva också? Kommer en del tro att vi försöker ersätta Liam på något vis? Det är en tanke jag funderar mycket över, men i nästa sekund skrattar bort. Ersätta Liam? Det låter ju helt absurt. Han går inte att ersätta, ingen kan någonsin ta hans plats. Han är vår son, även om han inte finns hos oss. Vi "skaffar" inte ett syskon för att på något vis ersätta Liam. Vi har försökt få ett syskon till Liam för att det är vad som känns rätt för oss.
Kärleken och saknaden efter Liam kommer inte försvinna, inte ens minska. Men jag väljer att tro på att det kanske är lättare att leva med saknaden om man har ett till barn. Ett barn vi kommer att älska precis så som vi älskade Liam och fortfarande gör. Men allt det här är ju bara gissningar. Hur skulle jag eller Pontus kunna veta hur det faktiskt är när det bara har varit han och jag sedan det värdefullaste vi hade rycktes ifrån oss? Vi gissar, drömmer och hoppas. För att det är det enda sättet att orka på. Vi försöker leva, på våret vis. Vi försöker leva ett liv i helvetet och göra det bästa utav situationen. Men vem vet, en dag kanske vi får träffa Liam igen?
Innan vi förlorade Liam tänkte jag egentligen inte så mycket på himlen. För mig var det ganska självklart att det inte fanns en himmel. När man dog så var man död och man blev begraven. Mer än så var det inte. Men nu när vi har förlorat Liam griper jag efter halmstrån. Nu väljer jag att tro att det finns en himmel, eller åtminstone någonting bortom döden. För hur skulle jag annars orka om jag inte trodde på att Liam fortfarande fanns där ute någonstans, långt, långt borta?
Kommentarer
Postat av: Anonym
det är som du skriver, ni väntar ett syskon till liam, inte en ny liam. grattis till det lilla pyret!
Trackback
