Livet utan Liam

Många som aldrig har förlorat ett barn frågar hur man egentligen går vidare efter något sådant, om man ens vill gå vidare. Det finns inget svar på den frågan, åtminstone inget svar som de vill ha.

Sanningen är den att man går inte vidare. Man lär sig aldrig att acceptera att ens barn är dött, att någon annan människa tog ens barn ifrån en. Att ens barn inte fick chansen att leva och bli vuxen! I början var allt, åtminstone för oss, svart som natten. Det finns ingen ljusning, ingenting kvar att leva för. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag dagligen funderade ut olika sätt att ta livet av mig på. Varför skulle jag leva när inte min son fick det? Jag hade förlorat allt jag levde för. Men samtidigt hade jag de där tankarna om andra. Om jag också dog, vad skulle Pontus göra? Mina föräldrar, syskon, vänner? Det var inte rättvist mot dem, och alltså fortsatte jag kämpa. Och det var definitivt inte rättvist mot Liam att ens fundera på självmord. Jag lever varje dag för hans skull, jag lever varje dag. Jag lever för honom. Fortfarande.

Efter ett tag känns det inte som att man går itu och plågas till döds varje gång man tänker på Liam. Sorgen förändras med tiden, men den finns alltid där. Jag har inte accepterat att han är död, jag har inte slutat sörja. Jag har lärt mig leva med sorgen.

Vi tänker på vår son varje dag precis som alla andra föräldrar. En idiot tog honom ifrån oss, men ingen kan någonsin ta våra minnen av Liam ifrån oss. Ingen kan få oss att glömma! Och nu lever vi inte längre bara för Liam. Vi lever för vår lilla bebis också - Liams syskon. Vi lever helt enkelt för våra barn.

Jag hade aldrig tagit mig igenom detta utan min fantastiske make och släkt. Pontus har alltid funnits där för mig, dag som natt. Och jag ska erkänna att jag inte alltid funnits där för honom. Men tillsammans har vi klarat av det! Men det har inte varit enkelt. Det är en daglig kamp och ibland dyker fortfarande de mörka tankarna upp även om det är betydligt mer sällan. Man får försöka tänka att det inte alltid är så.

Liam, och lilla pyret, vi älskar er så fruktansvärt mycket. Vi kämpar på för er skull. För det är ni värda!