Livet utan Liam

Jag känner igen mig själv i många av de sakerna Ludmilla skriver om. Hur det är när ett barn dör, vad man som förälder känner och hur kan får livet att fungera igen, men också de tankarna hon trodde att Linnéa hade. Jag har haft dem själv, jag har själv velat ge upp. Många säger att självmord är den enkla utvägen. Men det är det verkligen inte! Det krävs mycket för att man ska klara av det, och det krävs också mycket för att man ska välja livet och våga kämpa när livet slår tillbaka. Det enklaste vore att gå in i sitt eget skal och inte bry sig om något.

Jag är utbildad för att hjälpa människor i svåra stunder och i kriser. Det är jag bra på, det vet jag. Men när det kom till mig själv tappade jag fotfästet totalt. Visste inte vad jag skulle göra, vad kan kunde göra. Jag visste inte vilken veckodag det var, ibland glömde jag till och med bort månad och år. Och ibland försvann jag in i drömmarnas land där jag fortfarande hade Liam. men jag försökte låta bli, för gång på gång var jag tvungen att vakna upp ur drömlandet och förlora Liam på nytt. Om och om igen.

Och samtidigt som jag läser om det som hänt denna familj, så är jag också tacksam för sättet vi förlorade Liam på. Vad hade jag gjort om min son inte ville leva längre? Jag kan bara föreställa mig vilka otroliga skuldkänslor jag skulle ha haft och alla tankar som cirkulerat i huvudet. Nu dog min son ändå, men han ville leva. Han var för liten för att veta något annat.

Livet blir sig inte likt igen. Hur skulle det kunna bli det? Jag har bilder på Liam i datorn, foton som hänger på väggen, och otroligt många minnen som samsas om platsen i mitt huvud. Det går inte att glömma, det går inte att förneka. Liam var inte bara en dröm som jag plötsligt vaknade upp från, han har verkligen varit hos oss även om det nu känns konstigt för det var så pass länge sedan jag fick krama om min son. Vi har kvar hans leksaker, en del kläder och lite annat. Men vi försöker att inte titta på dem. Det gör för ont! Det är inte bara saker, det är inte bara döda ting som vi kan slänga. Det är allt vi har kvar av vår son. Fulla av minnen, skratt och gråt.

En främmande människa tog vår sons liv. Jag vet inte vad han tänkte med, eller om han ens tänkte. Det var otur att det var just vår son, det kunde ha varit vem som helst. Och det kunde också ha skett förut, det var inte första gången personen i fråga körde rattfull. Om rätt resurser hade funnits i samhället hade kanske Liam funnits, och Linnéa. Och många, många andra. Hur många fler barn (och vuxna) ska behöva dö innan vi reagerar och gör någonting?