Ett liv motsvarar tre år?
Jag har tidigare skrivit att han som tog Liam ifrån oss fick tre år för det. Han fick tre år, och vi förlorade en son. Ska de där tre åren motsvara vad vi förlorade? Skulle det få oss att må bättre? Det är snarare ett slag i ansiktet, samtidigt vet vi att tre år kunde ha blivit mycket mindre. Med tanke på att advokaten yrkade på ett par månaders villkorlig dom får vi ändå se det som att vi "vann" just den fighten. De menade på att det inte hade hänt, om polisen inte hade jagat föraren vilket stressade upp honom. Men det hade heller inte hänt om han inte satt sig bakom ratten den dagen.
Jag blir så frustrerad när jag tänker på att denna man just nu befinner sig ute i samhället igen. Det var inte första gången han körde rattfull när Liam dödades, och jag tror inte det var den sista heller. Det skrämmer mig. Tänk om det händer någon annan?
Och denna rädsla får mig att fundera på hur jag egentligen kommer att vara som mamma till vårt andra barn. Jag vill inte vara överbeskyddande. Jag vill att barnet får en vanlig barndom, men hur ska jag kunna göra det? Jag kommer vara rädd för att någon liknande ska hända igen. Jag är medveten om hur fort allt kan ändras.
Detta är något jag funderat länge på utan att egentligen komma fram till något. Därför tänkte jag fråga er, om ni har något bra förslag på hur man egentligen ska gå till väga för att våga släppa lite på kontrollen?
Kommentarer
Postat av: Sofia
Jag förstår verkligen din oro. HUR gör man? Det händer så mycket hemskt varje dag att jag känner mig otroligt överbeskyddande mot min dotter redan nu, jobbig känsla att vara rädd att något ska hända hela tiden. Och om jag känner så, hur känner då du som varit med om det värsta?
Jag har inga förslag att komma med. Annat än att, oavsett vad man gör kan man aldrig skydda mot allt.
Jag tror att när väl ert lilla knyte växer upp så ger det med sig. Det är naturligt att vara överbeskyddande och du kommer våga släppa taget, mer och mer allt eftersom. Ert lilla syskon har ju en alldeles speciell skyddsängel också!
Sov gott!
Kram Sofia
Trackback
