Livet utan Liam

Anledningen till att jag skriver om tiden är för att Mattis, min kusins son, fyller två år idag. Imorgon fyller hans storebror Felix fyra år. Felix föddes drygt en månad efter att vi förlorat Liam och när jag ser på honom eller hans lillebror känns tiden ännu märkligare. Hur kan han fortfarande vara ett litet barn när det är minst 25 år sedan vi förlorade Liam? Och i nästa sekund frågar jag mig själv om han verkligen föddes så snart efter att vi förlorat Liam, han känns ju så stor! Han är yngre än Liam, men redan större än vad Liam någonsin blev.

Sedan vi förlorade Liam har jag upptäckt hur mycket jag jämför med honom. Ser jag ett barn jämför jag det med Liam - sådär kort var inte han, Liam hade jute mörkare hår än så, sådär högt pratade inte Liam osv. För mig är det ett sätt att hålla Liam vid liv på, även om dessa jämförningar oftast är omedvetna.

Snart är det november, och då skulle Liam ha fyllt sex år. Det värker i varenda cell i min kropp när jag skriver "skulle ha blivit". Varför fick han inte bli sex år? Eller åtta år? Eller ens två år? Varför fick inte han börja skolan, få massa kompisar eller börja med någon sport? Det är så mycket som han aldrig fick uppleva, och så mycket jag och Pontus inte fick uppleva med honom. Varför ska jag leva och kämpa på, när jag förlorat min anledning till att leva? Varför ska jag leva, när min son inte fick det?

Jag tror att hans död hade varit lättare att acceptera om han hade haft en sjukdom eller liknande. Nu kan jag inte acceptera det. Hur ska jag någonsin kunna acceptera att en idiot tog min sons liv? Varför sa jag acceptera att han dödade min son, även om det "inte var meningen"? Och hur ska jag någonsin kunna acceptera att denna person just nu lever sitt liv och gör allt han nu vill göra när jag får gå till kyrkogården ifall jag vill vara nära min son? Det är sådant jag aldrig kan acceptera. Och det är sånna frågor jag får leva med att ständigt fråga mig själv.