Ryktet går?
Nu tror jag att de allra flesta vet om att det bor en liten filur i min mage. Idag fick kollegorna på jobbet reda på det också. En utav mina närmare kollegor frågade hur det gick med syskonförsöken och då fick jag ju bekänna färg och säga att det faktiskt var ett litet syskon på väg. Det känns fortfarande konstigt att säga så, att vi ska få ett barn till, att Liam ska bli storebror. Vänjer man sig någonsin?
Hur som helst. På nästa rast gick jag tillbaka till lärarrummet och möttes utav menande blickar och leenden. Det var nog visst någon som inte kunde hålla tyst. :-) Men det gör ingenting. Nu vet ju alla varför jag är så fruktansvärt trött hela tiden och kanske dagdrömmer ännu mer än vanligt. :-)
Jag har börjar släppa lite på oron och slappna av. Jag kan ju inte göra någonting ändå utan det går som det går och just nu försöker jag bara njuta av att faktiskt vara gravid. Jag försöker våga drömma. Jag drömmer om framtiden med vårt barn, men i mina drömmar är barnet aldrig äldre än två år. Hur är tvååringar? Treåringar? Det är en ålder jag inte fått uppleva med mitt barn, men jag väljer att tro att jag kommer att få uppleva det den här gången. Den här gången ska det gå bra!
Hur kan man älska någon så väldigt liten så fruktansvärt mycket? Vi älskar dig, liten!
Kommentarer
Trackback
