Dagen vi förlorade Liam
Maken var på jobbet och jag tog med mig Liam ut till lekparken. Han gungade, klättrade på olika saker, sprang omkring och satte sig sedan i sandlådan för att leka. Han var så lycklig! Jag satt en bit bort från sandlådan och höll lite koll på honom samtidigt som jag bläddrade lite i en tidning. Liams skratt fyllde lekparken men ersattes efter en stund till polissirener och ljudet av två bilar som åkte fort. Alldeles för fort för att vara i ett radhusområde! Bilarna kommer närmare och jag tittar upp från tidningen lagom för att se hur en bil voltar över häcken som omringar lekparken och landar i sandlådan där Liam sitter. Det tar ett par sekunder innan jag inser vad som hänt, sedan är jag bredvid bilen och skriker efter min son. Min son som satt där bilen nu ligger upp- och ned.
Tiden stannar och jag är inte längre medveten om vad som sker runt omkring mig. Poliserna ringer min man, men han svarar inte. De försöker flera gånger. Efter en stund ringer han upp och en polis tar min mobil och går åt sidan för att prata med min man. Poliserna åker iväg för att hämta min man på jobbet (han är fortfarande ovetandes om vad som hänt, han vet bara ATT något har hänt) och jag får åka med två andra poliser till sjukhuset. Min man kommer och så fort han ser mig förstår han att det är Liam. Något har hänt vår son. Poliserna förklarar för honom vad som hänt och vi bryter båda ut i hysterisk gråt och skrik. Vi får prata med en präst och en kurator, men vad hjälper det när vår son är död?! Det finns inget att göra åt det.
Familj och vänner får höra talas om vad som hänt och sms:en strömmar in. Vi får åka hem, där våra föräldrar är. Det blir kväll och natt. Igen av oss sover trots att vi är så trötta. Jag ser allt spelas upp framför mina ögon. Hur bilen voltar över Liam. Jag funderar på om det fanns någonting jag kunde ha gjort. Varför gick vi inte till någon annan lekpark? Varför gick vi ens ut? Hade det hjälp om jag suttit bredvid honom i sandlådan?
Han som körde bilen klarade sig i stort sett utan en skråma. Och det visade sig att han kört rattfull. 1,2 promille. Han fick 3 års fängelse och vi fick begrava vår son.
På en sekund hade en helt vanlig dag blivit vår värsta mardröm och nu tvingas vi leva ett liv utan vår solstråle, vår älskling, vår son.
En dag tror jag att vi möts igen. Det måste jag tro på för att orka.
Du är mitt allt Liam, för evigt.
Ja gåshuden och tårarna e ett faktum... kramar om
Beklagar att ni mist er son... Jag blir helt tårögd av de du skriver .... Man blir också så upprörd av straffet, som är för litet.....
Och Grattis till ert nya +
herregud beklagar verkligen
Jag beklagar verkligen! Jag börjar gråta av att läsa det här.Styrkekramar!!!
Usch, jag sitter här med gråten i ögonen..beklagar så väldigt ;(
Tårarna rinner och jag vet egentligen inte vad jag ska skriva här. Jag vill bara skriva något. Vet inte hur jag skulle överleva utan min son och tycker att ni är enormt starka som gör det. Att ni har kämpat er igenom så mycket sorg tillsammans och nu äntligen ska få ett syskon. Sprider er blogg så gott jag kan och sänder er mina tankar, ni kommer finnas där länge.
Sitter på familjeliv och slösurfar eftersom jag mår för illa för att röra mig. Hittar din profil...om ert öde och plötsligt spelar illamåendet ingen roll längre. Så otroligt fruktansvärt och orättvist! Det värsta som kan hända en....att någon idiot har ihjäl ens barn, helt i onödan! Tre år? Det är ju ett skämt!
Att ni sedan har svårt att få barn gör det hela ännu mer orättvist men jag är verkligen glad att ni äntligen blivit gravida igen! Grattis! Och jag skäms lite för att jag satt här bara ville försvinna för lite illamående och kräkningar. Styrkekramar till er!
Vad säger man mer än att bara skicka en mängd kramar till dig och din man....
Jag är imponerad av er styrka och ert mod, och önskar er all lycka i framtiden!
Du och din man är så starka som har gått igenom detta.
Jag börjar väldigt lätt gråta och dehär fick mig att bryta ihop.Jag kanske bara är ett 11årigt barn en jag förstår.Vila i frid Liam!
FY vilken fruktansvärd upplevelse!! Förstår att tankarna gått i huvet vad du kunde ha gjort....Det går inte att läsa detta och förbli oberörd!! Hur kan straffet bli 3 år?!!! Är inte ett barns liv mer värt?!! Stort lycka till ialla fall med syskonet ...
uch jag blir arg å ledsen när jag läser vad du skrivit. jag kan inte säga att jag förstår vad ni går igenom men jag vet hur det är att vara anhörig till nån som kör rattfull och skadar folk i sin omgivning, och jag vet hur det känns att förlora ett barn.
grattis till ert nya + och hoppas att allt går som det ska! =)
Det finns inga ord...
Kom in på din blogg via din tråd om namn på FL. Jag beklagar från djupet av mitt hjärta det hemska som hänt er! Så fruktansvärt orättvist å onödigt! Å straffet sen, det är ju ett skämt! Jag är så ledsen att ni förlorade er lilla solstråle på ett så hemskt sätt! Vila i frid lilla Liam! <3
Varma kramar!
PS. Stort grattis till lillen i magen!
ursh va hemskt!! Jag beklagar verkligen eran sorg!!
